2008-02-11

77. Helgen på onkologen

Under helgen var det tal om att jag skulle göra en CT-buk. Även kärlröntgen – för att de ville se varifrån blödningarna egentligen kom. Inget av detta hände dock under helgen. Däremot fick jag göra en superäcklig gastroskopi. (Tjocka slangar som dras upp och ner genom halsen tillhör inte precis det mest behagliga man kan vara med om...)

Koloskopi (som gastroskopi fast i andra änden) var det också funderingar omkring. Men det ville de helst inte göra på mig. Dels på grund av att jag var opererad så mycket i tarmarna, dels därför att jag blivit strålad mot tjocktarmen. I värsta fall kunde en koloskopi på mig leda till att man skadade tjocktarmen och orsakade ytterligare blödningar.

Jag mådde urdåligt hela helgen. Låg mest i sängen, orkade knappt släpa mig på toa. Hela tiden fick jag massor av olika dropp och massor av olika blodprover togs.

Samtidigt hade jag ju ont i magen på grund av tumörerna. Det var som en ständig bakgrundsmusik. Värst på kvällen när jag skulle sova (oftast är det värre när jag ligger än när jag sitter). Bad till slut en sjuksköterska att få något mot smärtan. Var rädd för att jag skulle erbjudas Alvedon eller något annat verkningslöst, men sköterskan sa inte ett ljud om dylika standardpiller. Hon gav mig helt sonika en morfinspruta i låret! Sprutan sved som sjutton (mycket, mycket värre än en heparinspruta), men den hjälpte också jättebra. Hipp hipp hurra!

Plötsligt upptäcktes det att mitt PK-värde hade stigit till skyarna. PK-värdet har med blodets koagulationsförmåga att göra. När man har haft en blodpropp till exempel, då får man Waran (eller Marcoumar) för att höja PK-värdet lite grand så att blodet blir mer lättflytande. Nu var mitt PK helt plötsligt tokhögt, trots att jag absolut inte hade tagit Waran. Panik, panik! Genast proppades jag i en massa mediciner för att motverka detta tillstånd. Fick dessutom plasma.

Efteråt sa jag till avdelningsläkaren:
– Vad många nya incidenter det dyker upp hela tiden! Hänger de ihop på något vis eller vad är det frågan om?
– De hänger säkert ihop. Till att börja med så funkar din lever inte riktigt som den ska. Du vet, det syns ju på dina ögonvitor till exempel. Och levern sköter om många viktiga saker i kroppen. Till exempel blodets levringsförmåga.

En annan trist grej var att jag tydligen hade fått problem med kisseriet också. Det var jag själv som uppmärksammade personalen på detta. ”Jo, alltså, jag får ju massor av dropp hela tiden... Borde jag inte bli kissnödig av det?”

Urinblåsan scannades. Jaha, jaha, 200-300 ml kvar i blåsan trots att jag nyss hade tömt den enligt bästa förmåga. Jag hotades genast med urinkateter, som är något som jag verkligen INTE vill ha (utom när jag är nyopererad och inte kan röra mig). Dels är det både opraktiskt, obehagligt och ibland även smärtsamt att hela tiden gå omkring med en slang inkörd i urinröret. Dels VILL man ju gå på toaletten och göra sina behov på det naturliga sättet, så länge det går. Fast samtidigt förstod jag så klart att det är ohälsosamt att släpa omkring på en massa gammalt urin som inte vill tömma sig frivilligt. Kompromissen blev att jag skulle få slippa urinkateter men i stället tappas på urin när det blev nödvändigt.

På söndag morgon kände jag dock själv att ”proppen” hade lossnat. Kisset skvalade, precis som det skulle. Otroligt skönt! Och tänk att bli man kan bli glad för så lite! Typ ”hurra, jag kan kissa!” Eller ”hurra, jag kan gå fram och tillbaka till toaletten utan att falla svimmad till golvet på vägen!”

Men det är väl alltid så att man inte saknar kon förrän båset är tomt. Men bara tar förgivet att kroppen ska fungera helt perfekt utan att krångla, i cirka 80 år eller så. Sjukdom, lidande och död ingår liksom inte ekvationen. Förrän de helt plötsligt gör det.

12 kommentarer:

Anonym sa...

Åh vad du är tapper, underbara människa, om jag bara kunnat så skulle jag på nåt sätt vilja hjälpa dig eller ge dig lite extra kraft att kämpa emot allt elände. Men det enda jag kan göra är att skriva en rad här och säga att jag verkligen vill och hoppas på att du snart mår bättre.
Stor bamse kram

Anonym sa...

HALLAO, SYRRAN!

Denna helg har jag V-E-R-K-L-I-G-E-N känt av det stora avståndet oss emellan! Ekonomiskt oberoende... Hade jag väl varit det hade jag varit mobil nog att kunna ta mig upp hur & när som helst till dig! Så är dock tyvärr inte fallet:-(

Som vanlig dödlig löntagare ska jag dock passa på till påsk... Senast! Om inte bilen får för sig att totalhaverera!

Skönt att hör att du var riktigt hyggligt kontaktbar imorse, förresten! Fortsätt på den vägen, kära syster!

Miljoner kramar,
Brorsan m. familj!

Anonym sa...

Kära arbetskamrat. vill bara tala om att mina tankar går till dig.en del får stå ut med mycket alldeles förmycket.Kramar i mängder/kare

Nika sa...

Hej Tintomara!

Jag läser din blogg och undrar hur du orkar med. Jag vill bara säga att jag tänker på dig att att du kan ringa när du orkar med ett besök!

Kramar

Nika

Jag Hellen sa...

Hej Tinto!
Skönt att du har fått komma hem. Vilken jobbig helg du har haft.
Hoppas att du kan bli lite piggare nu. Vet inte hur långt våren har kommit hos dej, men ljuset gör i allfall att man märker att vinter håller på att vika undan. Bara det gör en lite gladare tycker jag. Längtar så vansinnigt efter att vända näsan mot solen nu.
Kramar Bea

Tintomara sa...

Tack ska ni ha allihopa! :-)

Ligger fortfarande inne och vet inte än hur fortsättningen blir. Men hoppas så klart att jag snart kan bli i skick att skrivas ut. (Sjukhussängar är hiskligt obekväma.)

Anonym sa...

Hej stumpan!

Jag håller tummarna för dig att de ska få bukt med diverse så du får komma hem till egen säng så snart som möjligt! Jag slår dig en pling i kväll!
Faster

Anonym sa...

Hej!

Har följt din blogg ett tag nu och känner att jag måste skriva.
Du är en otrolig människa som både orkar gå igenom det du gör,skriva här och samtidigt ha humöret uppe.
Önskar det fanns något jag kunde göra för att hjälpa. Skickar dej massor av styrke tankar att kämpa vidare.
Tänker på dej.
kram

Anonym sa...

Hej, Har läst din blogg!! Du är fantastisk o jag önskar dej ALL Lycka o håller tummarna för dej.!!!!
ha en bra alla hjärtans dag...

Anonym sa...

Återigen...Vilken tapper kvinna du är. Vilken förebild för oss alla!!

Skickar styrkekramar och håller tummarna!

//Maria

Anonym sa...

Kan du inte få en skönare säng? Men jag hoppas ännu mer att du får åka hem snart!

Kram från Maria

Anonym sa...

Hej!
Jag är ytterligare en som följt Din blogg anonymt en längre tid. Är verkligen imponerad över din förmåga att ta saker som de kommer, och trots det mycket svåra läget ändå se de ljuspunkter som finns. Någonstans önskar jag även att du fick kontakt med en bokförläggare som möjliggjorde publicering av dina tankar och upplevelser, du skriver ju helt otroligt bra! Jag är själv läkarstuderande (mot slutet av utbildningen) och lär mig hela tiden jättemycket av att läsa din historia och dina tankar runt allt som händer, och det tror jag även att fler kunde göra; gäller såväl
vårdstuderande som övriga.
Jag önskar Dig verkligen all lycka till i din fortsatta behandling, håller alla tummar för en mirakulös vändning!

Många vänliga hälsningar från Hanna J