2008-02-13

78. Fortsatt höggradig progress

Trodde inte CT:n skulle bli av igår måndag, men sedan fick jag plötsligt höra: ”Du har tid på röntgen 18.00!” Den tiden passade bra faktiskt, för då hade farsan och morsan precis kommit, så farsan kunde skjutsa mig i rullstol till och från röntgen. En CT-buk tar ju typ en kvart att genomföra, så det är ingen långrandig undersökning. Men grejen är att sedan när man är klar och sitter där och emotser transport tillbaka till avdelningen, då kan det bli en hel del tradig vänta-vänta- vänta. Fast nu gick det undan eftersom chauffören var beredd.

I morse, när jag gick på toa och såg mig i spegeln ovan för tvättstället, upptäckte jag att jag liknar en apelsin. Yep, jag är ORANGE.

Onkinnan var inte med på morgonronden, men jag frågade så klart ändå hur det stod till med CT-svaret. Fick höra att det visade progress, men att min egen läkare skulle prata mer med mig om CT-resultatet senare samma dag. Så skedde också.

Det enda positiva med CT:n var väl att den inte kunde påvisa någon pågående blödning. Men jag hade ju också lagt märke till att diarrén fått en mer naturlig färgskala (mörkbrun-gul-grön i stället för röd-svart-violett). Plus att mitt Hb håller sig uppe mycket bättre. Behövde inte få några blodtransfusioner i dag till exempel. Hurra! Hoppas det håller i sig...

Det negativa med CT:n var... tja, så här står det (jag begär alltid en kopia av textsvaret):

Höggradig progress av den utbredda mesenteriella metastaseringen jmf us 071119. Den största metastasen har ökat till 21 x 16 cm jmf föregående undersökning 10 x 11. Mycket stora metastaser ses även till vänster i buken. Måttligt stora metastaser upp mot diafragma och i lilla bäckenet. Misstanke om metastasering i levern i anslutning till hilus. Progress av måttliga mängder ascites.

mesenteriet = tarmkäxet där tarmarna fäster (egentligen en del av bukhinnan)
hilus = den inskränkning på ett organ där kärl och nerver tränger in
ascites = onormal ansamling av vätska i buken

Onkinnan sa, som hon sagt redan förut, att cellgifter är uteslutet för min del. I alla fall så länge värdena inte förbättras. Vilket hon inte hyste stort hopp om.

Nå, att inte kunna få cellgifter vore förstås en katastrof ifall det handlade om cellgifter som gjorde någon nytta. Men faktum är ju att inga av de gifter som provats hittills (Paraplatin, Taxol, Taxotere, Caelyx) har hjälpt ett dugg. Och då kommer saken i ett annat läge anser jag. Skönt att slippa en massa gifter som inte gör någon nytta utan bara förstör och bryter ner. Hellre cancer med fritt spelrum + giftfri än cancer med fritt spelrum + otäcka gifter. Hellre sjuk av bara cancer än sjuk av BÅDE cancer OCH cellgifter (som inte fungerar).

Jag sa att det viktigaste för mig är att slippa ligga på sjukhus så mycket det går. Jag vill hem! Men när onkinnan fick klart för sig att jag är ensamstående helt utan hjälp i hemmet så var hon tveksam till det. I stället pratade hon om att hon hade tänkt skriva ut mig till ett hospice i närheten.

Det blev lite missförstånd. Onkinnan trodde att jag var motståndare till att komma till det där hospicet, men det är jag inte alls. Tvärtom, jag har BARA hört väldigt positiva saker om det stället och vill gärna få komma dit i omgångar. Fast FÖRST hem. Jag å min sida förstod inte varför onkinnan verkade så ovillig att låta mig vara ensam i min egen lägenhet. Jag menar, dels finns ju AHS (Avancerad Hemsjukvård) som vid behov kan hjälpa till med både blodprovstagning och blodtransfusioner mm, dels finns kan man ju få både färdtjänst och hemtjänst om det behövs. Onkinnan förklarade vad hon hade i tankarna: ”Om blödningarna plötsligt kommer igång igen, då finns det risk för att du ligger där ensam i din lägenhet och förblöder.”

O_O Ja, öh, det lät ju inte som världens roligaste scenario precis...

Fram emot eftermiddagen, när onkinnan pratade med mig som hastigast en andra gång, hade problemet dock löst sig. Jag ska tydligen inte vara särskilt mycket ensam hemma i början. Först ska min lillebror komma upp från Småland snart och bo hos mig i några dagar/nästan en vecka. Sedan, efter det, kommer mina föräldrar upp till mig igen. Och stannar ett tag som jag har uppfattat det. (Farsan sa i alla fall att han ska ta med sig sina målargrejer.)

Till slut frågade jag onkinnan något som jag aldrig frågat förut:
– Och hur ser du på tidsperspektivet?
– Menar du att du vill veta hur länge du kommer att leva?
– Ja.
– Det GÅR det inte att säga.
– För att det beror på hur sjukdomen utvecklas?
– Ja. Sånt är omöjligt att veta i förväg.

Nå, som jag trodde alltså. Och lika bra är väl det.

Är verkligen TRÖTT just nu, men som tur är har jag fått en tjockare madrass i sjukhussängen (sköterskorna säger att det bara är ärtan som fattas, haha). Ska kravla till sängs nu och se om höfter, rygg och axlar blir mindre misshandlade än hittills. Hoppas...

11 kommentarer:

Anonym sa...

HALLAO, SYRRAN!

I denna ångestens & ledsamhetens mörka stund är du (till skillnad från din sjukdom) en sann solstråle! Om deppigheten är en tumör så är din blotta röst i telefonluren som väl fungerande cellgifter. Hade det bara gått att bota cancer med jävlar-anamma & kämparglöd hade du varit frisk för länge sedan!

Ska bli så himla skönt att träffa dig! Dessutom har jag ju tur med en förstående & stöttande fru, vänner & arbetskamrater & kan på så vis komma upp på mycket kort varsel... Såvida inte vädergudarna eller lagens långa arm (i form av nitiska trafikpoliser) väljer att lägga näsorna i blöt!!!

Synes!!

din bror m. familj

Anonym sa...

Tintomara, Ett verkligen tråkigt besked!. Hoppas att din kropp repar på sig lite så att du får njuta av vardagens guldkorn så länge det går. Vem vet vad som ska ske..... Varma styrkekramar //Maria

Anonym sa...

Du är stark du som tacklar alla dessa motgångar på ett så osentimentalt och öppet sätt. Det finns nog inte så många som skulle klara detta. Du är unik och skriver som en stor författare.
Jag förstår dig att du vill hem, inget är som det. Jag hoppas du kan må så bra som det går och att lite vårsol lyser på dig med.
Kram

Anonym sa...

Käre vännen min. När jag svarade på ditt PM på cancertjejer hade jag inte varit inne och läst din blogg ännu. Jag förstår att du har mycket tankar i ditt huvud nu när kroppen börjar svika så rejält. När jag läser detta blir jag ännu mer övertygad om att dom ska sätta in dig på Oxykontin regelbundet. det är mycket bra mot smärta från levermetastaser. Du sak dessutom ha Oxynorm(kortvekande av samma sort) att kunna ta vid behov. Antiinflammatoriska kan dom inte ge dig när du blöder så detta är det absolut bästa! Stå på dig!
HOppas så att du kommer hem riktigt snart. Så bra att din bror kan vara hos dig och sedan dina föräldrar. Även om hospice är helt fantastiskt, så vill mna ju inte vara där innan det verkligen behövs. VI hörs på telefon när du är hemma igen. Kramar och massor av varma tankar från Kristina

Castafiore sa...

Tänker på dig, vilket jobbigt besked att få....saknar ord men hoppas på många bra dagar framöver iallafall,stor kram "C"

Jag Hellen sa...

Tinto! Vet inte vad jag ska säja. Allt verkar så futtigt.
Nope, det går inte. skriver och raderar hela tiden.
Skickar massor med styrkekramar til dej i alla fall.
Du finns i mina tankar.
Bea

Anonym sa...

Oj vad jag har tänkt mycket på dig och allt du går igenom just nu.
På nåt sätt så känner jag att du inger hopp för själen och kroppen med att du är som du är fast du är så sjuk. Om jag blir sjuk så önskar jag att jag ska vara som du, stark, modig och klok.
Nu så här på alla hjärtans dag så sänder jag dig massor av hjärtan och hoppas att du får en bra dag.

Anonym sa...

Hej stumpan,

Har hört från din mor att dina flickor har anlänt sitt nya hem. Vilken hemsk upptäckt de får när de ser att de har fått en styvmor för att inte tala om STOREBROR! Jag slår dig en pling imorron för att avlägga rapport hur det går för dem. Älskar dig, vännen!
Faster

Anonym sa...

Hej!
Har nyligen börjat läsa din blogg och den berör verkligen. Du har talang för att skriva och mycket humor.
Jag vill ge dig många stykekramar och kommer fortsätta följa dig på bloggen och i mina tankar.
Kramis norrbaggan

Anonym sa...

Vännen.. Smyger in och kramar om dig så hårt jag vågar...

Tänkt på dig när jag var iväg...

Jävla knöl.. jävla sjukdom.. jävlar anamma...

Kram Pysis

Anonym sa...

Här är man iväg några dagar.. går in och läser och vet inte vad jag ska skriva...

En kram.. en stor kram till dig..

Jävla skitcancer

Kram Pys