68. Jobbig men rolig dag!

Torsdagen 10/1 började tidigt med blodprovsprovtagning på onkologmott. Nålen och den korta slangen med kran fick sitta kvar i venporten. Ska ju få giftdos nr 2 i morgon fredag. Sedan var det några håltimmar fram till 13.00 då jag hade tid hos läkare. Inte min ”egen” onkinna dock, för hon var tillfälligt sjukskriven, utan en annan onkinna som jag träffat några gånger förut och som jag har förstått är väl insatt i mitt fall.

– Hur går det med huden?
– Jo tack, jag är torr och så, men annars inget anmärkningsvärt. Handflator och fotsulor sitter fortfarande kvar på sina platser.
– Du tar väl dina B-vitaminer?
– Jodå. Två gånger om dagen, både B6 och B12. Men jag är himla TRÖTT nuförtiden...
– Det är fullt förståeligt.
– Alltså, jag är inte sömnig, men jag känner mig som ett urladdat batteri liksom. Har ingen ork, ingen uthållighet. Jag tycker det är jättejobbigt att gå till Konsum till exempel, trots att det bara är fem minuters promenadväg!
– Det är fullt förståeligt.
– Och när jag står i köer så känns det ofta som om jag ska till att svimma. Oftast hänger jag ju över en kundvagn, men svimningskänslan går inte över förrän jag sätter mig ner. Och när jag sedan reser mig upp så händer det ofta att det liksom snurrar till i skallen på mig.
– Det är fullt förståeligt.
– Jag tänkte... att det kanske kunde ha något att göra med... lågt Hb?
– Det kan man lugnt påstå! Du har Hb 75.
– Va? Bara 75? Då var det nog allt en himla tur att jag fick de där påsarna med blod förra gången...
– Det blir blodpåsar i morgon också! Att ligga väldigt högt i Hb är inte bra om man extra stor risk för blodproppar, som ju du har på grund av cancern, men ett Hb på till exempel 110-120 skulle inte utgöra någon fara.

Efter läkarbesöket bar det av till sminkkursen som hölls på patienthotellet. Det var jätteroligt! Kursledaren berättade att företaget/företeelsen heter ”Look Good Feel Better” och ursprungligen kommer från USA. (Varifrån annars?) Det startade i USA i slutet av 80-talet och har sedan spridit sig över världen. I Danmark och Norge har ”Look Good Feel Better” funnits längre än i Sverige. I Finland finns de däremot ännu inte alls. I Sverige hölls första kursen 2003 på Radiumhemmet i Stockholm.

”Look Good Feel Better” riktar sig enbart till kvinnor som genomgår cancerbehandling. Varken patienterna eller sjukhusen behöver betala för undervisning eller material. Kurserna är helt sponsorfinansierade av massor av olika kosmetikföretag. De skänker både pengar och smink- och hudvårdsprodukter. Men ändå beskrivs ”Look Good Feel Better” som humanitärt och icke-kommersiellt. För det första så är företagen som sponsrar strängt förbjuda att berätta om det i sin egen marknadsföring. Ledaren är anställd hos ”Look Good Feel Better” i Stockholm och kuskar land och rike kring med sina kurser. Vårt sjukhus är det tionde i Sverige som från och med nu har ”Look Good Feel Better” på sin repertoar. Konsulenterna (sminklärarna) hämtas däremot från orten och de får inte betalt utan är frivilligarbetare. Fastän naturligtvis proffs inom sminkbranschen.

Vi satt 15 kvinnor runt ett bort i ett konferensrum. Framför var och en av oss fanns drösvis med hudvårds- och sminkprodukter uppställda i en viss ordning. Plus att vi så klart hade varsin ordentlig spegel. Kunde ha blivit komiskt annars, haha!

Den allra första instruktionen vi fick var: ”Av med alla peruker, mössor och sjalar!” Sedan började del 1, som handlade om rengöring och hudvård. Krångligt värre! Massor av olika sorters krämer och grejer skulle användas i en viss speciell ordning. Och även smörjas in på vissa speciella sätt.

Del 2 var en snabbkurs i sjalknytning. De berättade vilket material en sjal bör bara gjord av (bomull – för annars sitter den inte ordenligt utan riskerar att glida av) och visade precis hur formatet bör vara för att tygstycket ska räcka till för knytning men inte lämna några otympliga sjok till överlopps. Vi fick lära oss två olika sätt att knyta och de gav flera tips om hur man kan dekorera sjalarna på olika vis. Sedan fick vi träna sjalknytning på oss själva. Även jag fick godkänt på min knytning, trots att jag aldrig använt sjal i vuxen ålder. Men det var intressant att lära sig. Tror jag ska införskaffa lite lämpliga sjalar! Någon gång när jag orkar gå i affärer.

Del 3 var själva sminkkursen. För mig var detta som att hamna på en annan planet. Eftersom jag inte brukar sminka mig och aldrig har blivit lärd hur man ska göra. Jag stirrade med tefatsögon på det som föreföll som KILOVIS med sminkprylar. (Hudvårdsprodukterna hade nu städats undan.) Flera av grejerna hade jag aldrig någonsin använt på mig själv förut. Och framför allt hade jag aldrig använt massor av grejer på en gång. Men nu skulle vi sminka oss med RUBBET. Foundation, coverstick, ögonbrynspenna, mascara, puder, rouge, läppkonturpenna, läppstift, ögonskugga mm, mm. Jag blev alldeles yr i huvudet! Hur KAN det bara finnas så mycket sminkprodukter? Och hur i hela friden skulle man kunna använda dem – allihop tillsammans?

Jag skulle ju gå på bio med min kompis L efteråt var det meningen. Men nu såg jag för min inre syn hur jag vinglade omkring både blind och döv på busshållplatsen – och blev överkörd med det snaraste. Allt på grund av att hela mitt ansikte var så fullkomligt inpackat i spackel att jag knappt kunde andas och varken öppna ögonen eller höra ordentligt!

Som tur var besannades inte farhågorna! :-) Kursledaren och konsulenterna gick pedagogiskt igenom steg för steg och förklarade. ”SÅ HÄR ska ni göra, då ser ni naturliga och fräscha ut! Så här ska ni INTE göra, då ser ni ut som påskakärringar!” Tonvis med sminkfakta östes över oss och jag minns nog inte ens 20 procent är jag rädd. Eftersom nästan allt var så nytt och okänt för mig. (Typ en neandertalkvinna från 300.000 f.Kr placeras plötsligt framför en dator och får en tvåtimmarskurs i html och webdesign. ”Jaha, den här stenklumpen kallas för DATOR. Och det här är alltså TANGENTBORDET. Vad är tangenter för något? Jaså, man kan trycka på dem! Ungefär som när man mosar en skalbagge med tummen?”)

Det enda som riktigt fastnade i skallen på mig var det som jag varit mest intresserad av att lära mig från början, nämligen konsten att måla ögonbryn. Från det kursavsnittet minns jag ALLT. Mycket intressant! Och välbehövlig kunskap också! Mina ögonbryn har visserligen vuxit tillbaka lite grand efter förra cytomgången med Taxol och Taxotere. Men de har vuxit förskräcklig klent och dåligt! Glest utspridda små strån bara, mest i mitten rakt ovanför ögat. Jag HAR provat att måla ögonbrynen själv, men då ofelbart sett ut som greve Dracula i en stumfilm från förra sekelskiftet... Totalt hopplöst läge! Men NU fick vi lära oss. Vilka färger man ska ha (”Aldrig svart!”), hur man ska pricka in riktpunkter, hur man ska rita, hur man ska borsta och hur man ska utföra slutsteget med puder. Haha! Jag fick till och med beröm för att jag fått till en så naturlig ögonbrynsform! :-) Om man gör fel finns risken att man blir asymmetrisk i ansiktet eller ser konstant förvånad ut.

Det totala slutresultatet blev faktiskt bra på oss allihop tycker jag. Inte ens jag såg ut som Påskakärringen möter Greve Dracula och Ronald McDonald! Lyckades ta mig till L och bion utan att bli vare sig överkörd av en buss eller arresterad för fånig uppsyn. Jobbigt var det dock, eftersom den som har Hb 75 inte skuttar fram direkt. Men till slut kom jag fram till biografen, med alla tjogtals spackelburkar i en väska som i sin tur låg i en glansig papperskasse. Sminkprylarna, väskan och papperskassen var gåvor från ”Look Good Feel Better”. Jag satt och latade mig på en väggfast bänk medan L ensam stod i kö för biljetterna. Verkar lite osolidariskt kanske, men jag orkar faktiskt inte stå upp särskilt länge alls. (Att stå upp utan att röra sig är jobbigare för mig än att gå.) Filmen vi såg var ”Arn”. Jättebra tycker jag! Även om den naturligtvis inte på långa vägar kan mäta sig med böckerna. Men vilken film kan det?

Den blev egentligen lite väl stressig den här dagen, men jag ville absolut hinna se filmen FÖRE nästa giftintag, som är i morgon. Och L är inte den som säger nej till ett eller annat biobesök. Närmare bestämt: Det är tack vare L som jag kommer i väg på bio över huvud taget! Men livet med cancer får ju inte tillåtas att bli bara eländes elände från början till slut. NÅGRA roliga små äventyr måste man få uppleva ibland. Kruxet är bara att tajma in dem mellan alla symptom och biverkningar. Jag måste planera lite helt enkelt. FÖRE cyton, inte EFTER. Det måste finnas täta möjligheter att sätta sig ner och vila. Inte äta fast föda de närmaste 12 timmarna innan, då blir det åskmuller från tarmarna och ihållande magknip – och stor risk för bajs i byxan à la sprutlackering... (INTE populärt hos vare sig SF Bio eller Länstrafiken!)