72. På onkologavdelningen

Var på tämligen bra humör när jag vaknade i morse, av två skäl – ett stort och ett litet.

1. Veterinären som undersökte Octavia igår hade inte hittat några fel. ”Och RÖRLIG är hon också!” sa veterinären entusiastiskt – och böjde och klämde och drog i min äldsta kattflicka som om hon hade varit gjord av gummi! Efter den brutala tvångsgymnastiken var det dags för rakning av höger framtass och blodprovstagning. Lever, njurar och ”allmän infektionsbild”. Nada! Labresultaten var helt normala. Veterinären sa: ”Det kan hända att hon har lite ont i lederna.” Det lät väldigt bra tyckte jag. För ont i lederna dör man ju inte av. Det är värre med njursvikt och leverkoma.

2. Jag behövde inte GÅ till vårdcentralen för blodprovstagningen i dag. Skulle få åka med sjukresetaxi. Visserligen var det liiite pinsamt att åka taxi en sträcka som det tar sju minuter att gå i rask takt... Men med tanke på hur "bra" det gick att promenera i onsdags... Tja!

Blodprovstagningen var snabbt avklarad. Hb 82. Alltså en sänkning med elva enheter på två dagar. Distriktssköterskan rynkade ögonbrynen.
– Nu ringer jag till onkologmottagningen!
– Men det var ju bestämt att det jag skulle göra bastestet på polcyten på måndag...
– Och vad har du för Hb på måndag? 70? Du behöver få blod i dag!

Polcyten på onkologmottagningen blev det dock inte, för de stänger tidigare på fredagar. I stället blev jag inlagd på onkologavdelningen. Fast bara för just den dagen. Bastestet togs, därefter kom några timmars väntan. Låg mest och läste under tiden. Fick också träffa en av underläkarna på avdelningen. Hon lyssnade på hjärta och lungor och ställde lite frågor.
– Hur mår du?
– Jag blir väldigt trött av lågt Hb. Kraftlös och andfådd. Och så har jag ont i magen mest hela tiden. Men DET är ju ingen nyhet i och för sig.
– Hur går det med maten? Äter du?
– Jadå, jag äter mat varje dag!
– Hm. Har du haft någon feber?
– Nej, inte som jag vet.
– Den där hostan, är det en torrhosta?
– Distriktssköterskan sa det, men det tycker inte JAG. Det gruglar ofta i luftrören när jag hostar. Är ju förkyld! I slutet av processen hoppas jag.
(Torrhosta... Jojo, jag fattar nog vad DET syftar på! +_+)
– Och du har tänkt åka hem direkt efter blodtransfusionen?
– Ja, absolut!
– Men spring inte i väg med ALLDELES med det samma tycker jag. Stanna en liten stund efteråt och känn efter hur du mår.
– Och jag som vill skynda mig hem så fort som möjligt, innan Hb börjar sjunka igen! :-D

Till slut kom äntligen första blodpåsen. Jag läste på den, som alltid, för att kontrollera blodgruppen. B rh pos. Yep, det var rätt. När nästan allt blod hade gått in så testade jag att promenera i normal gånghastighet från patientrummet till matsalen och tillbaka igen. En ganska lång väg, eftersom mitt rum och matsalen låg i varsin ände av avdelningskorridoren. När det så var dags för den andra och sista blodpåsen så kunde jag inte låta bli att le stort mot den unga sjuksköterskan.
– Det fungerar! Jag orkar gå igen! Och inte blir jag lika andfådd heller!
– Det är de röda blodkropparna som transporterar syret i blodet. För lite röda blodkroppar gör det tungt att andas.

Efter sju timmar (pust!) på onkologavdelningen så var det äntligen dags att åka hem. Jag kände när jag klättrade in i bussen att muskelkraften var hemskt dålig. Spaghettilårmuskler! Noll explosivitet! Men uthålligheten när det gällde promenader var i alla fall klart förbättrad. Bestämde mig snabbt för att storhandla med min ”dramaten” nästa dag. Bäst att passa på liksom...