Brukar aldrig drömma direkt om cancern. Men i natt låg jag visst på operationsbordet mest hela tiden... Blev alldeles perplex när jag vaknade och fann att jag låg hemma i min egen säng och inte hade några droppslangar kopplade till mig. Minnesbilderna var så tydliga: gynkirurgskans leende ansikte, det hårda operationsbordet, de starka lamporna, diskussionerna om vad man egentligen skulle göra och hur man bäst borde gå till väga. (Jag var inte nersövd än utan låg pigg och klarvaken på rygg på operationsbordet och tittade och lyssnade. )
Antagligen är det den nyupptäckta knölen som har fått mig att drömma om kirurgi. Alltså, jag förstår att det verkar lika dumt som onödigt. Om man har cancertumörer i bukhålan, då är det ju knappast förvånande att de visar sig i form av knölar! Själva ordet tumör betyder ju faktiskt knöl. So what? En knöl mer eller mindre, om man har flera stycken, vad spelar det för roll? Och till vardags, på dagarna, brukar jag heller inte tänka så mycket på det. I alla fall inte klämma och känna och hålla på hela tiden. Men på kvällarna, när jag har lagt mig ner på rygg i sängen, då har jag hemskt svårt att avhålla mig från knölutforskning.
Mest beror det på att det är just när jag ligger ner som knölen till höger i buken blir riktigt tydlig. När jag står eller sitter, då märks den inte så mycket. Döljs i fläsket liksom. Men när jag ligger ner på rygg, då sjunker hela magen ihop och plattas till – utom just på höger sida, mellan revbenen och midjan. Där står det upp en stor, bullig knöl som ser ut som om det fanns en melon där inne eller något. Och det ser himla knäppt ut eftersom det är så asymmetriskt också, bara på höger sida.
Men häromdagen upptäckte jag dessutom en NY knöl. Eller, rättare sagt, ny är den knappast eftersom den känns stor som en apelsin ungefär, men JAG har inte känt den förut. Den sitter till vänster i buken, strax nedanför revbenskanten.
Först var jag inte säker på vad det var. Tänkte att det kanske rent av var en del av bröstkorgen som jag kände. Eftersom jag är van vid att ha hela kroppen inpackad i massiva fettlager så har jag inget att jämföra med. Vet liksom inte riktigt hur en normal kropp SKA kännas eller se ut. Nästa dag studerade jag bröstkorgens anatomi på nätet men blev inte klokare för det. Kanske var det de nedersta revbenen jag kände, kanske inte.
Men i går kväll kom jag på en sak. När jag rullar över från ryggläge till nästan helt på höger sida, då framträder både revbenen och höftbenet extra klart och tydligt. Och då fanns det ingen tvekan längre. Där var bröstkorgen med alla revbenen. Där var den hårda höftkammen. Och där, i den annars mjuka vänsterdelen av buken, där fanns ”apelsinen”...
Tack för det! +_+ Nu är det alltså TVÅ knölar som ska utforskas varje kväll (Större? Mindre? Oförändrade?) i stället för bara en. Vad ska det tjäna till egentligen? *Pfft!* Dumt är vad det är. Men ändå kan jag inte låta bli. Måtte knölarna börja krympa snart, innan jag hittar ännu fler av dem och får en läggdagsceremoni som tar timmar i anspråk... Förresten, om man vill somna lugnt och harmoniskt så är det säkert MYCKET bättre att räkna får än att räkna metastaser! Fast hittills har jag i och för sig aldrig haft några insomningssvårigheter (undantag: dagen före en kontroll-CT). Hoppas det fortsätter så.
2008-01-07
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
7 kommentarer:
Hej Tintomara!
Jag vill bara säga att jag tycker att du skriver så bra. Är du en naturbegåvning?
Allt gott önskar jag dig!
Hälsningar Maria
Hej,
Här kommer en hälsning från Skåne. Jag hamnade på din sida av en slump och blev fast !
Hoppas att du får ett bra 2008 utan mystiska knölar
Hälsningar Lotta
TJENA, SYRRAN!
Följer med skräckblandad förtjusning din blogg lte oftare nu när jag är tillbaka på heltid på jobbet... Skräckblandningen är ju självklart gravallvaret (egentligen ett ord man väl ej bör använda i cancersammanhang)i själva cancern som drabbat min kära syster... Förtjusningen kommer sig av att det dock alltid är en ren njutning att läsa dina berättelser ur vardagen hur hemska eller ångestfyllda de än må vara! Passar på att avsluta detta korta inlägg med att kasta en besvärjelse över dina knölar: Må ni onda tumörer försvinna ur denna kvinnas kropp nu, Fili-bums! Lämna henne utan spår eller men! Må ni ALDRIG komma tillbaka & sätt in obegränsat med pengar på hennes konto OMEDELBART!
Kramar,
Brorsan
Usch... jag har också känt på knölar i magen många, många gånger - det var innan jag förstod (eller ville förstå) att de var "cancerknölar". Känner så väl igen tänket att det kanske är så det SKA kännas inne i kroppen - för inte 17 kan jag så mycket om anatomi.Och inte heller kan man väl ha canccer i kroppen utan att känna sig sjuk? Faktiskt sade en barnmorska en gång, när jag gjorde ett cytologprov och visade var i magen jag tyckte mig känna en knöl, att knölen inte kunde ha något med äggstockarna att göra men att jag ju kunde höra mig för hos en "vanlig" doktor om jag var orolig... Bah! Man kan ju tycka att en barnmorska ska veta bättre. Först ett och ett halv år senare, när knölen vuxit så pass att den liksom inte gick att ignorera längre, speciellt inte när jag låg på rygg, sökte jag för den. Inte ens då, på vårdcentralen, trodde läkaren att det var något jag behövde oroa mig för, men efter en datortomografi av buken gick det inte många dagar innan knölfan och alla dess kompisar (vissa abnormt stora - typ diamteter på 17 cm - hur fan fick de plats där inne utan att jag kände av dem dem allihop?!?)var bortopererade.
Har kirurgi över huvud taget varit uppe till diskussion i ditt fall nu? Jag har fått berättat för mig att man i princip aldrig opererar någon som återfaller i äggstockcancer, men har egentligen aldrig fått någon bra förklaring till varför man inte gör det. Är det samma sak när det gäller livmordercancer?
Massa postitiv energi från mig till dig!
Malin, Örebro
Tack, Maria och Lotta! :-)
Lillebror: Hoppas din besvärjelse fungerar! :-D
Malin, jag har också hört som du att man som regel inte opererar vid återfall och man samtidigt har spridning. Mina två första återfall opererades. Det rörde sig om enstaka lokala metastaser som satt lämpligt till för kirurgi. (Den första knölen var stor som en fotboll visserligen, hade vuxit fast i bukinnan och trasslat in sig i tarmarna, men den var ändå bara EN.) Plus man tänkte sig att det fanns en chans att bota cancern genom att ta bort dem. Men i augusti 2007 visade det att senaste op (när knöl nr 2 tagits bort) inte varit radikal, som man trott, utan att cancern hade funnits kvar i buken hela tiden och dessutom vuxit och gett upphov till flera metastaser. Då sa onkinnan, liksom i förbigående, att op inte var aktuellt längre. Jag kunde frågat "varför då?" men gjorde det inte. Ville inte få höra det jag tror skulle ha blivit svaret, nämligen: "Därför att att det inte är lönt! Man kan ändå inte ta bort all cancer och då är det ingen idé att sprätta upp dig. Om det ihnte uppstår ett akut kirurgiskt behov behov förstås, typ tarmstopp eller något sånt. DÅ opererar man. Men den det är en helt annan sak. För närvarande är det ingen idé att sprätta upp dig. Operation skulle innebära nackdelar och risker, som alla operationer gör, utan att uppvägas av några fördelar."
Har dock alltså inte diskuterat detta med onkinnan. Men det är vad jag tror är anledningen till att op förkastats.
Som du själv skrev i mailet till mig så vet man faktiskt aldrig med den här sjukdomen. Så jag kommer att hålla alla tummar för att 2008 är året då cancern inte bara bromsas och hållas i schack för din del utan också går tillbaka så att din onkinna glatt få klia sig i huvudet och komma med positiva besked.
Vänligen,
Malin, Örebro
Skicka en kommentar