69. Caelyx nr 2

Fredagen 11/1 började tidigt med såromläggning på plastikkirurgmott. Egentligen är jag avslutad där och överförd till vårdcentralen, men sköterskorna på plastiken har sagt att jag ändå är välkommen dit för omläggning de fredagar jag får cellgifter, eftersom det blir det smidigaste för mig. (Plastiken ligger nära onkologmott, medan vårdcentralen inte ens finns på samma ort.) Jag går först på plastiken och sitter sedan redo utanför polycten på onkologmott strax innan de öppnar kl 8. Är ofta första patienten. Eller åtminstone en av de första. Jag vill oftast komma igång så fort det går eftersom det tar flera timmar att få både 2 påsar blod och 1 påse gift.

Fast just i dag hade de varit och hämtat blodet lite i förväg faktiskt, så det flöt på rätt bra. Men jag var ändå tvyngen att sitta och värma blodet under armen en stund innan de kunde ge det. (Så är det alltid. Blodet är kallt när det kommer och måste värmas lite först.) Sedan fördröjde jag själv tiden lite genom att SOMNA på britsen samtidigt som första blodpåsen gick in. När jag vaknade var påsen tom, oklart sedan hur länge. Därefter höll jag mig vaken och hade bättre koll. Men allt var ändå klart strax 12.45 och det ser jag inga skäl att klaga på.

Kände direkt, precis som efter första giftintaget, en viss muskelsvaghet i låren och en viss instabilitet. Inte yrsel (som med Taxotere) men en lätt vinglighet, att jag måste anstränga mig för att gå rakt och hålla en perfekt balans och inte ta några snedsteg. Klarade ändå av att handla lite på Konsum på vägen hem. Och visst kändes det att Hb hade stigit. För även om det kändes skönt att få stöd av kundvagnen, på grund av instabiliteten, så slapp jag i alla fall svimningskänslor i kassakön. Tack, blodpåsar! :-)

Såret på magen var nästan helt läkt i dag förresten! Det fanns en liten, liten torr sårskorpa. Det var allt. Men jag fick en vanlig omläggning i alla fall och det är jag glad för. För efter förra giftintaget så sprack ju såret tyvärr upp lite grand. Så risken finns ju att det blir likadant nu. Får väl se på tisdag när det är dags för nästa omläggning på vårdcentralen...

Jag kan acceptera (vad annat finns det att välja på?) att cellgifterna sabbar sårläkningen. Däremot skulle jag verkligen INTE bli glad om såret började gå baklänges helt och hållet och bara blev större och större för varje gång. Men hittills har det i alla fall inte sett SÅ illa ut. (Ta i trä!)

Några omedelbara synproblem, som efter förra omgången kortison + Caelyx, hade jag inte alls den här gången. Däremot blev blodsockret lite högre än förra gången, trots diabetesmedicin (Metformin) och ingen frukost eller lunch. Grrr! Nåja, lite extra förhöjt blodsocker en gång i månaden spelar nog ingen större roll rent medicinskt sett. Dessutom behöver jag ju knappast oroa mig för att dö i förtid på grund av diabeteskomplikationer... Håhå jaja, alltid är det någon fördel med cancer! >_<

Men jag är ändå angelägen om att till exempel njurar och nerver inte ska sabbas i onödan av alltför tokiga diabetesvärden. Det räcker med de nervskador som uppstår på grund av cellgifterna (och eventuellt senare på grund av metastaser). Och njurarna är ju, liksom levern, högst väsentliga organ i kroppen. Kroppens egna livsviktiga reningsverk. När njurarna och levern lägger av, då är det god natt. Så de får gärna fortsätta fungera så länge som möjligt! :-)