Storhelgerna gick bra. Jag fick träffa de familjemedlemmar och släktingar jag ville träffa. Och fina julklappar fick jag också, bland annat en skön och stabil bh. Morsan sydde in den lite grand och sedan passade den perfekt. Långbyxorna jag fick var det tyvärr sämre med. Alltså, de var verkligen snygga och av bra kvalitet, men tyvärr så himla tokstora att de var bortom all räddning. Synd eftersom jag verkligen behövde ett par nya byxor. Men morsan sydde in mina gamla långbyxor i stället. Och då blev de som nya de också. För de satt så klart mycket bättre efter att det värsta tomhänget hade försvunnit. Man SER bättre ut i kläder som passar, det går inte att komma ifrån. (Ger inte mycket för det där ungdomsmodet där byxgrenen ska hänga ner som en tom säck mellan knäna... Är alldeles för gammal för att förstå mig på sånt! :-)
Ibland känns det nästan som om jag drömmer eller hallucinerar. Kläder som är FÖR STORA och måste SYS IN...! Fasen, det är ju inte alls länge sedan jag hade byxor i storlek 60 (största i Ellos Plus) och tröjor i 3XL (drog 4XL när det var som värst). Kläder, det är ju såna som inte passar på grund av de är FÖR SMÅ. Hur kan kläder vara FÖR STORA? Och hur i hela friden kan man väga MINDRE ÄN 80? Vågen visar 76-77 nu. Och jag som alltid har brukat svara ”100++” eller ”en bra bit över hundra” när folk frågar vad jag väger. 100-110 kg, det var SMALT för mig! En omöjlig utopi. Och nu väger jag minst i familjen, haha! T.o.m min unga svägerska är lite tyngre än jag. (Fast naturligtvis är hon smalare, eftersom hon är längre än jag och dessutom vältränad och muskulös. Själv har jag inga muskler alls, bara skelett och hängfläsk.)
NYTT ÅR – Det är då ska man summera det gångna året och planera för det nya. Fast jag vill helst inte göra något av det! I alla fall har jag inte lust lägga ner någon större tid på någonting som är så... hm... oinspirerande. (Finns det ett annat ord som kanske skulle passa bättre? Nej, det kan jag inte tänka mig. Oh, la, la, la, bingo!)
2007 – Året då jag gick ner nästan 50 kg i vikt och kunde sluta med diabetesmedicinen. Men också året då ”recidiv” byttes ut mot ”progress” och jag förstod att jag var den femte kvinnan. (Kanske misstänkte onkinnan det direkt, redan när den första metastasen dök upp? Det vet jag inte. Antar det. Men för MIG stod det helt klart först i samband med CT-svaret från augusti 2007.)
2008 – Året då cancern kanske kan bromsas och hållas i schack ett längre tag. Eller kanske inte. För sånt vet man aldrig i förväg. Man kan bara vänta och se.
Ända sedan jag fick cancer så har jag inte kunnat tänka framåt längre än 3 månader i taget. Eftersom det är var tredje månad som kontroll-CT görs. Mitt medvetande liknar tidboken i datorjournalsystemet på jobbet! :-) I tidboken i vårt datorjournalsystem så kan man inte se längre framåt än 6 månader. Efter 6 månader är det stopp. Så är det i mitt huvud också, fast hos mig går gränsen redan vid 3 månader.
Egentligen är det konstigt. Förut visste jag ungefär hur framtiden skulle bli. Typ solen går upp, man går till jobbet, man arbetar, äter och sover och sitter framför datorn. Jag visste att om tio år så skulle jag sannolikt jobba kvar på samma ställe, sannolikt vara ungefär lika tjock som förut fast med gråare hår, fler rynkor och insulinsprutor i stället för tabletter. Men nu förändras allting i en rasande fart och jag har ingen aning ALLS om hur min kropp, min hälsa och mitt liv kommer att se ut säg nyårsafton 2009.
Jag känner mig som en mörkare variant av Alice i Underlandet. En dag råkade jag snubbla och ramla ner i ett magiskt kaninhål i backen (kaninen i fråga måste ha varit stor som en älg, haha!) och sedan den dagen är tiden själv förändrad.
Den enda diffusa lilla ”plan” jag har för i år är att gå ner några kilon till och därmed komma ner under BMI 30 (som ju är den kliniska fetmagränsen). I övrigt är det bara att hålla hårt i stången framför sig och hoppas att berg-o-dalbanan inte spårar ur i första bästa tvära kurva. För någon avstängningsknapp eller någon fallskärm finns det inte. Bara fullt ös medvetslös! Rakt in i den okända framtiden.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Önskar dig lycka till på det nya året med behandlingar och annat!
Tack ska ni ha, Marika och Znogge!
Marika, ursäkta att jag råkade dribbla bort din kommentar någonstans i cyberspace! Du beskriver träffande hur det är att vara kroniker - att man får kämpa på och se till det positiva som också finns där mellan varven.
Vad skönt att höra din röst igen. Du har en otroligt härlig självdistans och är em mycket klok kvinna.
Jag har gått tillbaka i din blogg och läst och har gett mig många saker att fundera över samt en hel del skratt. Samtidigt så är jag så förundrad att du kan ta alla dåliga besked utan att bryta ihop totalt. Jag hoppas verkligen att det ska bli lite mer positivt under 2008, det låter som ett bra år tycker jag.
Jag har inte själv ännu haft cancer men jag hade i höst två mörka månader sen jag hittat en stor knöl i mitt ena bröst.
Det tog tid med alla undersökningar och vänte tid tills det kunde konstateras att det bara var en ofarlig cysta.
Smak i munnen av c-helvetet hann jag få, var livrädd. Men då jag läste bla din blogg fick jag lite tröst i nöden och det tackar jag dig för. Tacksam är jag ju även att jag faktiskt är frisk, har lite svårt att fattta det fast det är drygt en månad sen jag fick veta att allt är ok.
Jag ska i all fall tänka på dig varje dag och skicka massor av styrketankar , fortsätta läsa vad du skriver och hålla vänstertummen jättehårt att du får bli frisk och allt ska bli bra. Stor peppande kram från mig.
Ellen
Tack, Ellen! :-)
Det närmaste sammanbrott jag har kommit hittills var väl i samband med det näst senaste CT-beskedet. Då blev jag så chockad och förvirrad att jag inte visste vad jag höll på med och vad jag skulle göra härnäst. Visste vad jag hette och var jag bodde, men det var i stort sett allt! (Kanske skulle kan kunna säga att HD och OS var intakt medan RAM-minnet buggade, haha.) Det senaste CT-beskedet var ännu sämre visserligen, men då var jag å andra sidan bättre förberedd (hade själv lagt märke den stora hårda utbuktningen till höger i buken).
Men man vet förstås aldrig när ett sammanbrott ska komma. Ibland kan man klara de svåraste och tyngsta saker ganska "lätt" - för att sedan bryta ihop fullständigt över någon betydligt mindre sak som man "borde" kunna hantera utan problem. Den som lever får se. Jag ställer absolut inga krav på mig själv att jag måste vara någon sorts hjältepatient. Det vore ingen idé, för jag är inte sån helt enkelt. Definitivt mer drömmare än krigare...
:-) Ellen, jag är verkligen SUPERGLAD för att knölen i ditt bröst bara var en ofarlig cysta! *Håller tummarna för att du även i fortsättningen ska slippa knölar av den elaka sorten*
Skicka en kommentar