71. Orkeslös matte, orkeslös kisse

Började känna i helgen att det snurrade till lite i skallen ibland när jag reste mig upp. Tänkte att jag kanske inbillade mig. Jag hade ju nyligen fått fyra påsar blod! Hb kunde väl inte vara lågt redan?

I morse, onsdag 23/1, hade jag tid för såromläggning på vårdcentralen. När jag tog på mig kläderna så slog det mig hur himla ansträngande det var. Helst skulle jag ha velat vila mellan varje klädesplagg, men det hade jag inte tid med. Förresten, hur kan man bli trött bara av att ta på sig kläder? När jag hade hunnit till de sista plaggen – mössa, jacka och halsduk – så pustade och flämtade jag som ett ånglokomotiv. Kände mig slutkörd och ville sätta mig ner. Men vad ända in i...?

Hur som helst hade jag INTE tid med någon vilopaus. Jag gick iväg mot vårdcentralen. Egentligen borde jag ha gått i rask takt, men i stället blev det ett betydligt lugnare tempo. Orkade inte öka farten. Ändå var jag andfådd och andades med öppen mun.

När jag gått över gården och gatan så kom jag fram till ett litet metallräcke. Det var där jag brukade stå och hänga och pusta ut när jag var helt slut på grund av Taxotere. Att få Taxotere är verkligen som att bli överkörd av en ångvält! Men Caelyx ska ju INTE vara så. Lutade mig tungt över räcket och hängde där en stund tills andningen lugnat ner sig lite grand. Fasen, nu skulle jag komma för sent till vårdcentralen! Men huvudsaken var väl i och för sig att komma fram alls...

Under den sista biten så funderade jag på om jag kanske skulle be att få en sjukresetaxi hem. För att jag typ inte orkar gå. Men till slut bestämde jag mig för att inte säga någonting. Skulle ju handla på vägen hem. Och då hade jag inte bråttom heller så då kunde jag vila ordentligt på Konsum, kanske en halvtimme före inköpen och lika länge efteråt.

Men distriktssköterskan som lade om såret lade märke till mitt tillstånd. Jag låg på britsen men andades ändå tungt. Hostade ibland också (är ju förkyld).
– Du är både blek och andfådd. Det tyder på lågt Hb. Gå till labbet härintill och ta ett blodprov!
– Nu?
– Nu! Jag vill prata med dig igen sedan efteråt.

Som tur är kunde de ta provet kapillärt. Resultat? Hb 93.

Jag trodde knappt mina öron. Hb 93 är ju inte superlågt precis! Särskilt inte för att vara mig. Jag har ju legat ungefär däromkring ända sedan operationen i somras. Så varför kändes det då nästan värre nu än när jag låg på Hb 75? Mystiskt tyckte jag. Distriktssköterskan ringde till onkologmottagningen medan jag satt på en stol bredvid och väntade. Hon diskuterade hit och dit med olika personer. Nämnde blodtransfusion (naturligtvis), även ”andningspåverkad” och ”torrhosta”. Hm... ”Torrhosta” tyckte jag inte om att höra. För det fick mig genast att tänka på spridning till lungorna… Men jag VAR ju faktiskt förkyld! Först hade jag haft halsont, sedan rinnsnuva och nu hosta. Och inte hade jag ont i lungorna heller. Och ingen feber.

Sköterskan avslutade samtalet med: ”Hon är hemma om en halvtimme!” Sedan vände hon sig till mig.
– Du kommer att bli uppringd av en läkare på gynonkologen i dag. På fredag skulle jag vilja att du kom hit för ett nytt Hb.
– Jaha.
Där rök det Konsumbesöket! Hemma om en halvtimme... Pust! Tog på mig ytterkläderna, men begav mig inte genast iväg hemåt. Var helt enkelt TVUNGEN att vila lite först. Satt på en bänk (inomhus) ett tag. Sedan började jag gå.

Vilade två gånger på vägen. Först lutad mot en stor blå sandlåda vid Konsum, sedan mot det där metallräcket. Väl hemma krängde jag av mig ytterkläderna och dråsade ner framför datorn med telefonen intill mig. Kanske skulle de ringa snart? Efter drygt en halvtimme hade ingen ringt, men jag var fortfarande andfådd – trots att jag bara satt stilla framför datorn! Det var inte så illa att jag behövde andas med öppen mun visserligen, men i alla fall. Irriterande! Jag släckte ner datorn, tog med mig telefonen in i sovrummet och lade mig på sängen. NU skulle väl andningen i alla fall bli normal!

Vaknade av att telefonen ringde. Det var inte min egen onkinna som ringde, utan hon som jag träffade inför senaste giftdosen.
– Jag skulle vilja att du kommer hit i morgon för ett bastest.
– Nej, inte i morgon! Då måste jag till veterinären med katta. Går det inte bra på fredag?
– Nej. Bastestet måste vara färskt. Måndag?
– Ja. Jag kommer på måndag för det där bastestet. Förresten, på fredag ska jag ta ett nytt Hb på vårdcentralen.
– Bra, då får vi se om det kanske har börjat stiga igen. Om du ligger på till exempel Hb 115, då behöver du inte få blod.
– Men hur kan jag må så dåligt av Hb 93? Det är ju inte alls så himla lågt tycker jag!
– Det är tillräckligt lågt för att du ska kunna känna av det. Och det är ungefär nu, med tanke på när du fick Caelyx sist, som blodvärdet BORDE vara som lägst. Så det är helt naturligt att det är som det är.

”Torrhosta”... Usch, det ville jag inte alls tänka på! Växlade genast spår och funderade över min äldsta kattflicka, Octavia. Eller rättare sagt ”kattgumma”, för till våren ska hon fylla 12 år och det är ganska gammalt för en katt. Fast inte uråldrigt. Min fasters honkatter hade båda varit 17 år gamla när de dog. Min fasters hankatt lever fortfarande och är lika gammal som Octavia. Rund som en boll är han också, men det hindrar honom inte från att hoppa in och ut via balkongen femtielva gånger om dagen. Och så vitt jag vet kan han springa också.

Octavia har helt slutat med att både hoppa och springa. Hon går långsamt och liksom lite tungt, alltid med svansen nerböjd mot golvet. Hon tog sig upp på sängen och soffan, men inte genom att hoppa utan genom att klättra. Först hade jag tänkt att hon måste ha ont i ryggen eller höfterna, men när jag klämde på henne så protesterade hon inte. Inte minsta pip, väs eller fräs. Hm... Kanske är hon, liksom jag, trött och orkeslös? Jag tänkte på Octavias tvillingsyster Antonia, som dog av njursvikt strax innan jag fick cancerdiagnosen 2004. Om det är njursvikt Octavia lider av så hoppades jag att den inte är för långt gången utan att den går att hejda.