63. Caelyx nr 1

Var på sjukhuset nästan hela dagen i dag 14/12. Kändes det som. I normala fall tar Caelyx bara en timme att få, men första gången är de extra försiktiga och kör in det långsammare. Dessutom fick jag två påsar blod i dag och det tar också sina timmar att få. Över huvud taget är det mycket väntetider. Om man kommer klockan 8 när polcyten öppnar så måste man alltid vänta till 9 innan gifterna anländer från apoteket. (Cellgifter är färskvara och blandas oftast till strax innan de ska ges.)

Sedan måste man ofta (kanske/antagligen beror det på vilket sorts cellgift man ska få) grunda med intravenös kortison. En halvtimme efter det, när kortisonet har börjat verka, kör de i gång med cyton.

Polcyten här förfogar över (så vitt jag kunnat utröna) en större flersal, tre tvåsalar och ett enkelrum. I dag skyndade jag mig att ”paxa” enkelrummet, men blev tyvärr utkörd därifrån eftersom det inte var städat där. Hamnade i en av tvåsalarna. Men det gick också bra. Låg på rygg i sängen och ägnade mig åt fyra saker: Läste gamla nummer av Amelia, spelade Super-Mario på min lilla Gameboy spelkonsol, pratade lite med patienten i sängen bredvid samt halvslumrade emellanåt.

Rätt som det var, ungefär vid lunchtid, hörde jag onkinnans stämma utanför i korridoren.
– Hallå! Är Tintomara fortfarande kvar här någonstans?
– JA! Här är jag!
Onkinnan tittade in och gav mig det utlovade sjukintyget.

Klarade av Caelyx utan allergiska reaktioner. Som tur var, för en ogynnsam reaktion hade bergis lett till en extra dos kortison. Eller två.

Kortison + sockerlösning (Caelyx måste lösas i glukos) var jag ganska orolig för. Hade varit säker på att mitt blodsocker skulle stiga till minst 10. Kanske snarare 15 eller (ve o fasa) närmare 20. Hade ju hamnat på njurtröskeln (13) när jag fick kortison på grund av Taxotere – och detta trots att Taxotere löses i natriumklorid, trots maxdos av Metformin och trots en rejäl begränsning av matintaget. Nu hade jag också tagit Metformin (2 tabletter kvällen före och 2 tabletter samma morgon) och visligen avstått ifrån all form av frukost (bara druckit lite vatten).

Resultatet, både direkt efter giftintag och några timmar senare, var 7 mmol/l. Jag trodde knappt mina ögon. Bara 7! 7 är diabetesgränsen, så bra i betydelsen friskt är det definitivt inte, men ändå. Det är bra för att vara en typ 2-diabetiker som nyss har fått intravenös kortison och sockerlösning. Herregud jag var ju inte ens tvåsiffrig! Än mindre på njurtröskeln! Bestämde mig för att fortsätta med Metformin i några dagar till, i nedtrappande dos. Jag vet inte riktigt hur lång tid det tar att för kroppen att bli helt kortisonavgiftad, men det borde vara gjort på några dagar antar jag? Tja. Blodsockermätaren får väl utvisa!

Efter drygt 6 timmar (*pust*) var jag äntligen klar att lämna polcyten.

Fann då att jag liksom såg lite suddigt när jag ställde mig upp och tittade mig omkring i rummet. Eller inte suddigt egentligen, men det var svårare att fokusera blicken och se skarpt. Det gick om jag ansträngde mig, men jag VAR tvungen att anstränga mig. Jag kände mig också lite lätt vimmelkantig – inte som om jag skulle svimma, men jag var liksom lite ostadig och fick spänna mig lite extra för att gå rakt och inte vingla åt sidorna. Lite muskelsvaghet upplevde jag också, precis som jag hade gjort med Taxotere. Det gällde framför allt lårmusklerna. Men absolut inte så dramatiskt så att det var svårt att gå eller något. Direkt efter polcyten travade jag genast i väg till jobbet (jobbar ju på sjukhuset, fast på en helt annan klinik än onkologen – och inte som vårdgivare) för att kopiera sjukintyget och ge en av kopiorna till min närmaste chef. Min gångstil var inte särdeles spänstig och snabb, men jag tog mig definitivt fram utan att ramla. Och ingen glodde på mig heller, så jag antar att jag nog såg rätt normal ut trots allt.

Det där konstiga med ögonen/synen gick snart över. Redan efter en halvtimme var det helt som bortblåst. Muskelsvagheten och ostadigheten satt i resten av dagen. Detta oroade mig dock inte särskilt mycket. Jag tänkte bara "Jaha, ungefär som med Taxotere!" och sedan var det inte mer med det. Däremot var jag mer orolig för att jag längre fram skulle råka ut för samma Caelyx-biverkning som min IRL gyncancerkompis...

Blodiga slamsor och spår
efter köttiga, färska sår
lämnar ens fötter
vart man än går.

Usch! Måtte B-vitaminerna hjälpa!