77. Helgen på onkologen

Under helgen var det tal om att jag skulle göra en CT-buk. Även kärlröntgen – för att de ville se varifrån blödningarna egentligen kom. Inget av detta hände dock under helgen. Däremot fick jag göra en superäcklig gastroskopi. (Tjocka slangar som dras upp och ner genom halsen tillhör inte precis det mest behagliga man kan vara med om...)

Koloskopi (som gastroskopi fast i andra änden) var det också funderingar omkring. Men det ville de helst inte göra på mig. Dels på grund av att jag var opererad så mycket i tarmarna, dels därför att jag blivit strålad mot tjocktarmen. I värsta fall kunde en koloskopi på mig leda till att man skadade tjocktarmen och orsakade ytterligare blödningar.

Jag mådde urdåligt hela helgen. Låg mest i sängen, orkade knappt släpa mig på toa. Hela tiden fick jag massor av olika dropp och massor av olika blodprover togs.

Samtidigt hade jag ju ont i magen på grund av tumörerna. Det var som en ständig bakgrundsmusik. Värst på kvällen när jag skulle sova (oftast är det värre när jag ligger än när jag sitter). Bad till slut en sjuksköterska att få något mot smärtan. Var rädd för att jag skulle erbjudas Alvedon eller något annat verkningslöst, men sköterskan sa inte ett ljud om dylika standardpiller. Hon gav mig helt sonika en morfinspruta i låret! Sprutan sved som sjutton (mycket, mycket värre än en heparinspruta), men den hjälpte också jättebra. Hipp hipp hurra!

Plötsligt upptäcktes det att mitt PK-värde hade stigit till skyarna. PK-värdet har med blodets koagulationsförmåga att göra. När man har haft en blodpropp till exempel, då får man Waran (eller Marcoumar) för att höja PK-värdet lite grand så att blodet blir mer lättflytande. Nu var mitt PK helt plötsligt tokhögt, trots att jag absolut inte hade tagit Waran. Panik, panik! Genast proppades jag i en massa mediciner för att motverka detta tillstånd. Fick dessutom plasma.

Efteråt sa jag till avdelningsläkaren:
– Vad många nya incidenter det dyker upp hela tiden! Hänger de ihop på något vis eller vad är det frågan om?
– De hänger säkert ihop. Till att börja med så funkar din lever inte riktigt som den ska. Du vet, det syns ju på dina ögonvitor till exempel. Och levern sköter om många viktiga saker i kroppen. Till exempel blodets levringsförmåga.

En annan trist grej var att jag tydligen hade fått problem med kisseriet också. Det var jag själv som uppmärksammade personalen på detta. ”Jo, alltså, jag får ju massor av dropp hela tiden... Borde jag inte bli kissnödig av det?”

Urinblåsan scannades. Jaha, jaha, 200-300 ml kvar i blåsan trots att jag nyss hade tömt den enligt bästa förmåga. Jag hotades genast med urinkateter, som är något som jag verkligen INTE vill ha (utom när jag är nyopererad och inte kan röra mig). Dels är det både opraktiskt, obehagligt och ibland även smärtsamt att hela tiden gå omkring med en slang inkörd i urinröret. Dels VILL man ju gå på toaletten och göra sina behov på det naturliga sättet, så länge det går. Fast samtidigt förstod jag så klart att det är ohälsosamt att släpa omkring på en massa gammalt urin som inte vill tömma sig frivilligt. Kompromissen blev att jag skulle få slippa urinkateter men i stället tappas på urin när det blev nödvändigt.

På söndag morgon kände jag dock själv att ”proppen” hade lossnat. Kisset skvalade, precis som det skulle. Otroligt skönt! Och tänk att bli man kan bli glad för så lite! Typ ”hurra, jag kan kissa!” Eller ”hurra, jag kan gå fram och tillbaka till toaletten utan att falla svimmad till golvet på vägen!”

Men det är väl alltid så att man inte saknar kon förrän båset är tomt. Men bara tar förgivet att kroppen ska fungera helt perfekt utan att krångla, i cirka 80 år eller så. Sjukdom, lidande och död ingår liksom inte ekvationen. Förrän de helt plötsligt gör det.