74. Ännu lägre Hb

Jag kände i helgen att Hb var på neråtgående, men tänkte att jag nog skulle kunna behärska mig med blodtransfusioner tills på torsdag (dags för blodprovstagning och läkarbesök) och fredag (dags för Caelyx nr 3). Mina föräldrar skulle komma upp från Hälsingland på tisdag och jag behövde städa inför deras ankomst. ”Jag orkar nog göra LITE åtminstone”, tänkte jag. Men det orkade jag faktiskt inte! Minsta lilla grej – att ta på sig en tröja, att gå på toa, att resa sig upp från en stol, att gå från ett rum till ett annat – allt sånt gjorde mig helt slut! Jag blev jätteandfådd och pustade som en energisk blåsbälg. Benen hade förvandlats till kokt spaghetti. Det susade i öronen och kändes som om jag skulle svimma.

Så på tisdag morgon gav jag upp och ringde till onkologmottagningen och bad att få bli uppringd av onkinnan. Vid lunchtid dök mina föräldrar upp. Morsan började genast diska och städa och göra fint, vilket verkligen behövdes. Fast det var förstås inte ett SÅNT mottagande jag hade tänkt att mina gäster skulle få!

På eftermiddagen ringde telefonen. ”Onkinnan!” tänkte jag genast, men det var det inte.
– Hej, jag heter NN och ringer från försäkringskassan. Det är jag som är din handläggare.
Jag antecknade hennes namn. Handläggaren, som för övrigt gjorde ett sympatiskt intryck på mig, ställde en massa frågor om hur jag mådde, vad jag fick för behandling och hur planerna såg ut framöver. Jag förklarade så gott jag kunde, under mycket pust och flämt. Ansträngningen att prata gjorde mig andfådd, trots att jag satt ner på en stol.

Senare på eftermiddagen ringde onkinnan. Jag sa:
– Jag hade tänkt behärska mig med blod till på torsdag, men det går nog inte. Om jag inte får blod redan i morgon onsdag, då orkar jag inte komma till dig på trosdag!
– Vad andfådd du är! Det kan bero på att du fått en lungemboli…
– Öh, nej, det tror jag faktiskt inte. För jag brukar bli andfådd när jag har lågt Hb. Och så fort jag får mer blod så brukar det gå över.

Onkinnan frågade när jag hade fått blod sist och vad Hb då legat på. Jag förklarade. Onkinnan sa att jag skulle komma in till polcyten på onsdag morgon för blodprovstagning. Sedan skulle jag bli uppringd hemma efter några timmar och få ytterligare instruktioner.

Att ta sig till och från polcyten var inte lätt. Farsan körde mig från dörr till dörr, men jag var så utmattad att jag inte orkade ta mig in och ut ur bilen för egen maskin! När jag skulle in fick farsan LYFTA in mina fötter. Och när jag skulle ut var han dessutom tvungen att knuffa mig i ryggen.

Blodprovstagningen var ganska snabbt avklarad. Det var dock inte skönt att ligga på rygg på britsen. Det är det inte numera. Det gör mer ont i magen när jag ligger ner (särskilt på rygg) än när jag sitter upp. Fast smärtan kommer inte därifrån man kanske skulle kunna tro. Det onda, som är som en sorts molande och tryckande mensvärk, kommer från allra nedersta delen av buken. Knölen högre upp lite till höger gjorde däremot mindre ont. Men den stod rätt upp vädret som ett inopererat bowlingklot. Ett stort bowlingklot. Hm! Kanske hade distriktssköterskan haft rätt ändå? Min mage växte verkligen... Eller så såg det ut i alla fall. Jag tänkte att den kommande kontroll-CT:n skulle bli MYCKET intressant.

Efter några timmar ringde telefonen. Det var en sköterska från onkologen.
– Du ska komma in till polcyten i dag och få två påsar blod. Sedan blir du inlagd på onkologavdelningen.
– Inlagd? Varför det?
– Ditt Hb är jättelågt. Vi kan inte släppa hem dig i det skicket. Då du blir inlagd här, i ett par dagar kanske.
– Jag vill INTE ligga inne över helgen i alla fall! Förresten, vad HAR jag för Hb?
– 65.