76. Jättesjuk

På torsdag morgon skjutsade farsan in mig till onkologavdelningen för nya blodtransfusioner. Blodprov togs. På ronden fick jag veta att onkinnan skulle prata med mig vid 14-tiden – och att hon ville att mina föräldrar skulle vara med under det samtalet. Det lät olycksbådande tyckte jag. Men, visst. Jag fick låna en bärbar telefon på avdelningen och ringde och meddelade farsan.

Onkinnan kom och satte sig ner med mig och mina föräldrar. Hon började med att dra igenom sjukdomshistorien i korta drag, vad som hänt och på vilka sätt man försökt stoppa/bromsa utvecklingen.

– Det enda av allt vi har provat hittills som kan sägas ha fungerat åtminstone någorlunda är kirurgi. Men nu kan man inte operera dig fler gånger. Du är färdigopererad.
(Både dåliga och bra nyheter tyckte jag. Dåligt: Att operationsmöjligheten är uttömd, samtidigt som knölarna i bukhålan är stora och står åt alla håll och kanter. Bra: Det är verkligen hemskt, hemskt jobbigt att genomgå upprepade stora bukoperationer, speciellt när de också alltid tycks resultera i svåra infektioner som det tar över ett halvår att komma tillrätta med.)

– Det värsta är att vi inte kan ge någon cancerbehandling alls som det ser ut just nu. Det går bara inte. Och det innebär i sin tur att cancern har fritt spelrum.
(Som den inte ALLTID har haft det! Har ju typ vuxit så det knakar oavsett vad man än försökt med...)

– Efter fyra påsar blod har ditt Hb bara stigit 6 enheter. Jag har pratat med hematologen om vad man kan göra åt saken. På måndag ska vi ta ut lite av din benmärg och undersöka. OM det är en viss sorts anemi så kan man försöka häva den med höga doser kortison. Det är naturligtvis inte bra för din diabetes och du kan behöva sättas in på insulin. Men i så fall får det bli insulin. Men det kan också hända att anemin beror på benmärgsinfiltration, det vill säga att cancern har spridigt sig till benmärgen.
– Vad händer då? Om det är benmärgsinfiltration alltså?
– DÅ har vi problem... (onkinnan tystnade och tittade ner i golvet)
– I och för sig så blöder jag ju också...
– Va! Blöder du?
– Ja, från analöppningen. Men det har jag tolkat som att analen blivit liksom sönderfrätt av den ständiga diarrén.
– Hur mycket blod kommer det?
– Öh... Jo, förresten, här är ett par gamla blodfläckiga trosor som behöver tvättas...
– Hm... Ser inte att vara tillräckligt för att förklara den stora blodförlusten...

Lite senare på kvällen, efter att både onkinnan och mina föräldrar hade gått hem, så började jag känna mig allt tröttare. Jag kände att jag behövde gå och bajsa, men orkade inte gå direkt från sängen till toan (varje patientrum på onkologen har en egen toa). Jag satte mig ner i en fåtölj i patientrummet för att vila en stund först. Jag pustade och frustade som en ångvält av ansträngningen att gå från sängen till fåtöljen. Lite yr var jag också. ”Vila, vila, vila!” försökte jag kommendera kroppen. ”Bara några minuter till...”

Då kände jag helt plötsligt... ”Jäklar, nu kommer det varmt i byxan där bak!” Så fort jag kunde for jag upp från fåtöljen (som tur är en galonklädd sak), stapplade in på toa, slet ner trosorna och damp ner på ringen. Diarrén forsade ur mig.

Samtidigt fick kroppen ingen som helst vila av att sitta ner på toalettstolen. Jag andades lika häftigt som om jag skulle ha sprungit ett sprinterlopp. Samtidigt var jag yr och svimfärdig. Det brusade och susade i huvudet och jag kunde inte fokusera blicken. ”Snart lugnar det ner sig! Snart får jag luft igen!” tänkte jag om och om igen för mig själv. Mantrat fungerade dock dåligt.

Jag sneglade ner på trosorna... Men, vad sjutton! De var ju bara blodiga! Inget brunt alls, bara rött, rött, rött! Jag torkade mig nödtorftigt i rumpan (i sittande ställning), lade det förbrukade papperet bredvid toaletten i stället för inuti (tänkte att någon vårdgivare nog borde få se hur det såg ut i den där toalettstolen egentligen). Nu gällde det att ta sig tillbaka till sängen så fort som möjligt, innan jag svimmade av syrebrist.

Mödosamt hävde jag mig upp från toaletten. Lät trosorna ligga kvar på golvet. Sedan stapplade jag så fort jag orkade direkt mot min säng, slängde in en torr tvättlapp under rumpan (”Hoppas den hamnar någorlunda rätt!”) och damp ner på sängkanten. Andades som en blåsbälg. Lyckades få upp ena benet i sängen genom att dra i kanten på sockan. Sedan orkade jag absolut INGENTING mer. Lät överkroppen falla ner på rygg i sängen.

När den allra värsta andfåddheten gått över så ringde jag på klockan.
– Ville du något?
– Jag behöver hjälp. Massor av hjälp. Kolla inne på toaletten.

Jag hörde sköterskorna prata med varandra inne på patienttoaletten.
– Vad säger du? Ska vi ringa jouren?
– Ja!

Resten av kvällen minns jag som i ett töcken. Jag låg i sängen och blundade och andades tungt. De tvättade mig i stjärten och stoppade in skyddsskynken och blöja under mig. Detta upprepades sedan ett antal gånger under kvällen eftersom jag med jämna mellanrum kände ett behov av att kräma ur mig det som jag tidigare trott var diarré men som i själva verket tydligen var BLOD.

Jourläkaren dök upp. Även en doktor från kirurgen. Jag låg som en död sill i sängen, orkade inte ens öppna ögonen under kirurgläkarens undersökning.

Sedan fick jag en massa olika dropp kopplade till mig. Blod förstås. Även Cyklokapron, för att bromsa blödningarna. Även Ringeracetat, för att få upp volymen i blodomloppet eftersom alla blödningar hade fått blodtrycket att sjunka mot golvet.