Var på tämligen bra humör när jag vaknade i morse, av två skäl – ett stort och ett litet.
1. Veterinären som undersökte Octavia igår hade inte hittat några fel. ”Och RÖRLIG är hon också!” sa veterinären entusiastiskt – och böjde och klämde och drog i min äldsta kattflicka som om hon hade varit gjord av gummi! Efter den brutala tvångsgymnastiken var det dags för rakning av höger framtass och blodprovstagning. Lever, njurar och ”allmän infektionsbild”. Nada! Labresultaten var helt normala. Veterinären sa: ”Det kan hända att hon har lite ont i lederna.” Det lät väldigt bra tyckte jag. För ont i lederna dör man ju inte av. Det är värre med njursvikt och leverkoma.
2. Jag behövde inte GÅ till vårdcentralen för blodprovstagningen i dag. Skulle få åka med sjukresetaxi. Visserligen var det liiite pinsamt att åka taxi en sträcka som det tar sju minuter att gå i rask takt... Men med tanke på hur "bra" det gick att promenera i onsdags... Tja!
Blodprovstagningen var snabbt avklarad. Hb 82. Alltså en sänkning med elva enheter på två dagar. Distriktssköterskan rynkade ögonbrynen.
– Nu ringer jag till onkologmottagningen!
– Men det var ju bestämt att det jag skulle göra bastestet på polcyten på måndag...
– Och vad har du för Hb på måndag? 70? Du behöver få blod i dag!
Polcyten på onkologmottagningen blev det dock inte, för de stänger tidigare på fredagar. I stället blev jag inlagd på onkologavdelningen. Fast bara för just den dagen. Bastestet togs, därefter kom några timmars väntan. Låg mest och läste under tiden. Fick också träffa en av underläkarna på avdelningen. Hon lyssnade på hjärta och lungor och ställde lite frågor.
– Hur mår du?
– Jag blir väldigt trött av lågt Hb. Kraftlös och andfådd. Och så har jag ont i magen mest hela tiden. Men DET är ju ingen nyhet i och för sig.
– Hur går det med maten? Äter du?
– Jadå, jag äter mat varje dag!
– Hm. Har du haft någon feber?
– Nej, inte som jag vet.
– Den där hostan, är det en torrhosta?
– Distriktssköterskan sa det, men det tycker inte JAG. Det gruglar ofta i luftrören när jag hostar. Är ju förkyld! I slutet av processen hoppas jag.
(Torrhosta... Jojo, jag fattar nog vad DET syftar på! +_+)
– Och du har tänkt åka hem direkt efter blodtransfusionen?
– Ja, absolut!
– Men spring inte i väg med ALLDELES med det samma tycker jag. Stanna en liten stund efteråt och känn efter hur du mår.
– Och jag som vill skynda mig hem så fort som möjligt, innan Hb börjar sjunka igen! :-D
Till slut kom äntligen första blodpåsen. Jag läste på den, som alltid, för att kontrollera blodgruppen. B rh pos. Yep, det var rätt. När nästan allt blod hade gått in så testade jag att promenera i normal gånghastighet från patientrummet till matsalen och tillbaka igen. En ganska lång väg, eftersom mitt rum och matsalen låg i varsin ände av avdelningskorridoren. När det så var dags för den andra och sista blodpåsen så kunde jag inte låta bli att le stort mot den unga sjuksköterskan.
– Det fungerar! Jag orkar gå igen! Och inte blir jag lika andfådd heller!
– Det är de röda blodkropparna som transporterar syret i blodet. För lite röda blodkroppar gör det tungt att andas.
Efter sju timmar (pust!) på onkologavdelningen så var det äntligen dags att åka hem. Jag kände när jag klättrade in i bussen att muskelkraften var hemskt dålig. Spaghettilårmuskler! Noll explosivitet! Men uthålligheten när det gällde promenader var i alla fall klart förbättrad. Bestämde mig snabbt för att storhandla med min ”dramaten” nästa dag. Bäst att passa på liksom...
2008-01-26
2008-01-24
71. Orkeslös matte, orkeslös kisse
Började känna i helgen att det snurrade till lite i skallen ibland när jag reste mig upp. Tänkte att jag kanske inbillade mig. Jag hade ju nyligen fått fyra påsar blod! Hb kunde väl inte vara lågt redan?
I morse, onsdag 23/1, hade jag tid för såromläggning på vårdcentralen. När jag tog på mig kläderna så slog det mig hur himla ansträngande det var. Helst skulle jag ha velat vila mellan varje klädesplagg, men det hade jag inte tid med. Förresten, hur kan man bli trött bara av att ta på sig kläder? När jag hade hunnit till de sista plaggen – mössa, jacka och halsduk – så pustade och flämtade jag som ett ånglokomotiv. Kände mig slutkörd och ville sätta mig ner. Men vad ända in i...?
Hur som helst hade jag INTE tid med någon vilopaus. Jag gick iväg mot vårdcentralen. Egentligen borde jag ha gått i rask takt, men i stället blev det ett betydligt lugnare tempo. Orkade inte öka farten. Ändå var jag andfådd och andades med öppen mun.
När jag gått över gården och gatan så kom jag fram till ett litet metallräcke. Det var där jag brukade stå och hänga och pusta ut när jag var helt slut på grund av Taxotere. Att få Taxotere är verkligen som att bli överkörd av en ångvält! Men Caelyx ska ju INTE vara så. Lutade mig tungt över räcket och hängde där en stund tills andningen lugnat ner sig lite grand. Fasen, nu skulle jag komma för sent till vårdcentralen! Men huvudsaken var väl i och för sig att komma fram alls...
Under den sista biten så funderade jag på om jag kanske skulle be att få en sjukresetaxi hem. För att jag typ inte orkar gå. Men till slut bestämde jag mig för att inte säga någonting. Skulle ju handla på vägen hem. Och då hade jag inte bråttom heller så då kunde jag vila ordentligt på Konsum, kanske en halvtimme före inköpen och lika länge efteråt.
Men distriktssköterskan som lade om såret lade märke till mitt tillstånd. Jag låg på britsen men andades ändå tungt. Hostade ibland också (är ju förkyld).
– Du är både blek och andfådd. Det tyder på lågt Hb. Gå till labbet härintill och ta ett blodprov!
– Nu?
– Nu! Jag vill prata med dig igen sedan efteråt.
Som tur är kunde de ta provet kapillärt. Resultat? Hb 93.
Jag trodde knappt mina öron. Hb 93 är ju inte superlågt precis! Särskilt inte för att vara mig. Jag har ju legat ungefär däromkring ända sedan operationen i somras. Så varför kändes det då nästan värre nu än när jag låg på Hb 75? Mystiskt tyckte jag. Distriktssköterskan ringde till onkologmottagningen medan jag satt på en stol bredvid och väntade. Hon diskuterade hit och dit med olika personer. Nämnde blodtransfusion (naturligtvis), även ”andningspåverkad” och ”torrhosta”. Hm... ”Torrhosta” tyckte jag inte om att höra. För det fick mig genast att tänka på spridning till lungorna… Men jag VAR ju faktiskt förkyld! Först hade jag haft halsont, sedan rinnsnuva och nu hosta. Och inte hade jag ont i lungorna heller. Och ingen feber.
Sköterskan avslutade samtalet med: ”Hon är hemma om en halvtimme!” Sedan vände hon sig till mig.
– Du kommer att bli uppringd av en läkare på gynonkologen i dag. På fredag skulle jag vilja att du kom hit för ett nytt Hb.
– Jaha.
Där rök det Konsumbesöket! Hemma om en halvtimme... Pust! Tog på mig ytterkläderna, men begav mig inte genast iväg hemåt. Var helt enkelt TVUNGEN att vila lite först. Satt på en bänk (inomhus) ett tag. Sedan började jag gå.
Vilade två gånger på vägen. Först lutad mot en stor blå sandlåda vid Konsum, sedan mot det där metallräcket. Väl hemma krängde jag av mig ytterkläderna och dråsade ner framför datorn med telefonen intill mig. Kanske skulle de ringa snart? Efter drygt en halvtimme hade ingen ringt, men jag var fortfarande andfådd – trots att jag bara satt stilla framför datorn! Det var inte så illa att jag behövde andas med öppen mun visserligen, men i alla fall. Irriterande! Jag släckte ner datorn, tog med mig telefonen in i sovrummet och lade mig på sängen. NU skulle väl andningen i alla fall bli normal!
Vaknade av att telefonen ringde. Det var inte min egen onkinna som ringde, utan hon som jag träffade inför senaste giftdosen.
– Jag skulle vilja att du kommer hit i morgon för ett bastest.
– Nej, inte i morgon! Då måste jag till veterinären med katta. Går det inte bra på fredag?
– Nej. Bastestet måste vara färskt. Måndag?
– Ja. Jag kommer på måndag för det där bastestet. Förresten, på fredag ska jag ta ett nytt Hb på vårdcentralen.
– Bra, då får vi se om det kanske har börjat stiga igen. Om du ligger på till exempel Hb 115, då behöver du inte få blod.
– Men hur kan jag må så dåligt av Hb 93? Det är ju inte alls så himla lågt tycker jag!
– Det är tillräckligt lågt för att du ska kunna känna av det. Och det är ungefär nu, med tanke på när du fick Caelyx sist, som blodvärdet BORDE vara som lägst. Så det är helt naturligt att det är som det är.
”Torrhosta”... Usch, det ville jag inte alls tänka på! Växlade genast spår och funderade över min äldsta kattflicka, Octavia. Eller rättare sagt ”kattgumma”, för till våren ska hon fylla 12 år och det är ganska gammalt för en katt. Fast inte uråldrigt. Min fasters honkatter hade båda varit 17 år gamla när de dog. Min fasters hankatt lever fortfarande och är lika gammal som Octavia. Rund som en boll är han också, men det hindrar honom inte från att hoppa in och ut via balkongen femtielva gånger om dagen. Och så vitt jag vet kan han springa också.
Octavia har helt slutat med att både hoppa och springa. Hon går långsamt och liksom lite tungt, alltid med svansen nerböjd mot golvet. Hon tog sig upp på sängen och soffan, men inte genom att hoppa utan genom att klättra. Först hade jag tänkt att hon måste ha ont i ryggen eller höfterna, men när jag klämde på henne så protesterade hon inte. Inte minsta pip, väs eller fräs. Hm... Kanske är hon, liksom jag, trött och orkeslös? Jag tänkte på Octavias tvillingsyster Antonia, som dog av njursvikt strax innan jag fick cancerdiagnosen 2004. Om det är njursvikt Octavia lider av så hoppades jag att den inte är för långt gången utan att den går att hejda.
I morse, onsdag 23/1, hade jag tid för såromläggning på vårdcentralen. När jag tog på mig kläderna så slog det mig hur himla ansträngande det var. Helst skulle jag ha velat vila mellan varje klädesplagg, men det hade jag inte tid med. Förresten, hur kan man bli trött bara av att ta på sig kläder? När jag hade hunnit till de sista plaggen – mössa, jacka och halsduk – så pustade och flämtade jag som ett ånglokomotiv. Kände mig slutkörd och ville sätta mig ner. Men vad ända in i...?
Hur som helst hade jag INTE tid med någon vilopaus. Jag gick iväg mot vårdcentralen. Egentligen borde jag ha gått i rask takt, men i stället blev det ett betydligt lugnare tempo. Orkade inte öka farten. Ändå var jag andfådd och andades med öppen mun.
När jag gått över gården och gatan så kom jag fram till ett litet metallräcke. Det var där jag brukade stå och hänga och pusta ut när jag var helt slut på grund av Taxotere. Att få Taxotere är verkligen som att bli överkörd av en ångvält! Men Caelyx ska ju INTE vara så. Lutade mig tungt över räcket och hängde där en stund tills andningen lugnat ner sig lite grand. Fasen, nu skulle jag komma för sent till vårdcentralen! Men huvudsaken var väl i och för sig att komma fram alls...
Under den sista biten så funderade jag på om jag kanske skulle be att få en sjukresetaxi hem. För att jag typ inte orkar gå. Men till slut bestämde jag mig för att inte säga någonting. Skulle ju handla på vägen hem. Och då hade jag inte bråttom heller så då kunde jag vila ordentligt på Konsum, kanske en halvtimme före inköpen och lika länge efteråt.
Men distriktssköterskan som lade om såret lade märke till mitt tillstånd. Jag låg på britsen men andades ändå tungt. Hostade ibland också (är ju förkyld).
– Du är både blek och andfådd. Det tyder på lågt Hb. Gå till labbet härintill och ta ett blodprov!
– Nu?
– Nu! Jag vill prata med dig igen sedan efteråt.
Som tur är kunde de ta provet kapillärt. Resultat? Hb 93.
Jag trodde knappt mina öron. Hb 93 är ju inte superlågt precis! Särskilt inte för att vara mig. Jag har ju legat ungefär däromkring ända sedan operationen i somras. Så varför kändes det då nästan värre nu än när jag låg på Hb 75? Mystiskt tyckte jag. Distriktssköterskan ringde till onkologmottagningen medan jag satt på en stol bredvid och väntade. Hon diskuterade hit och dit med olika personer. Nämnde blodtransfusion (naturligtvis), även ”andningspåverkad” och ”torrhosta”. Hm... ”Torrhosta” tyckte jag inte om att höra. För det fick mig genast att tänka på spridning till lungorna… Men jag VAR ju faktiskt förkyld! Först hade jag haft halsont, sedan rinnsnuva och nu hosta. Och inte hade jag ont i lungorna heller. Och ingen feber.
Sköterskan avslutade samtalet med: ”Hon är hemma om en halvtimme!” Sedan vände hon sig till mig.
– Du kommer att bli uppringd av en läkare på gynonkologen i dag. På fredag skulle jag vilja att du kom hit för ett nytt Hb.
– Jaha.
Där rök det Konsumbesöket! Hemma om en halvtimme... Pust! Tog på mig ytterkläderna, men begav mig inte genast iväg hemåt. Var helt enkelt TVUNGEN att vila lite först. Satt på en bänk (inomhus) ett tag. Sedan började jag gå.
Vilade två gånger på vägen. Först lutad mot en stor blå sandlåda vid Konsum, sedan mot det där metallräcket. Väl hemma krängde jag av mig ytterkläderna och dråsade ner framför datorn med telefonen intill mig. Kanske skulle de ringa snart? Efter drygt en halvtimme hade ingen ringt, men jag var fortfarande andfådd – trots att jag bara satt stilla framför datorn! Det var inte så illa att jag behövde andas med öppen mun visserligen, men i alla fall. Irriterande! Jag släckte ner datorn, tog med mig telefonen in i sovrummet och lade mig på sängen. NU skulle väl andningen i alla fall bli normal!
Vaknade av att telefonen ringde. Det var inte min egen onkinna som ringde, utan hon som jag träffade inför senaste giftdosen.
– Jag skulle vilja att du kommer hit i morgon för ett bastest.
– Nej, inte i morgon! Då måste jag till veterinären med katta. Går det inte bra på fredag?
– Nej. Bastestet måste vara färskt. Måndag?
– Ja. Jag kommer på måndag för det där bastestet. Förresten, på fredag ska jag ta ett nytt Hb på vårdcentralen.
– Bra, då får vi se om det kanske har börjat stiga igen. Om du ligger på till exempel Hb 115, då behöver du inte få blod.
– Men hur kan jag må så dåligt av Hb 93? Det är ju inte alls så himla lågt tycker jag!
– Det är tillräckligt lågt för att du ska kunna känna av det. Och det är ungefär nu, med tanke på när du fick Caelyx sist, som blodvärdet BORDE vara som lägst. Så det är helt naturligt att det är som det är.
”Torrhosta”... Usch, det ville jag inte alls tänka på! Växlade genast spår och funderade över min äldsta kattflicka, Octavia. Eller rättare sagt ”kattgumma”, för till våren ska hon fylla 12 år och det är ganska gammalt för en katt. Fast inte uråldrigt. Min fasters honkatter hade båda varit 17 år gamla när de dog. Min fasters hankatt lever fortfarande och är lika gammal som Octavia. Rund som en boll är han också, men det hindrar honom inte från att hoppa in och ut via balkongen femtielva gånger om dagen. Och så vitt jag vet kan han springa också.
Octavia har helt slutat med att både hoppa och springa. Hon går långsamt och liksom lite tungt, alltid med svansen nerböjd mot golvet. Hon tog sig upp på sängen och soffan, men inte genom att hoppa utan genom att klättra. Först hade jag tänkt att hon måste ha ont i ryggen eller höfterna, men när jag klämde på henne så protesterade hon inte. Inte minsta pip, väs eller fräs. Hm... Kanske är hon, liksom jag, trött och orkeslös? Jag tänkte på Octavias tvillingsyster Antonia, som dog av njursvikt strax innan jag fick cancerdiagnosen 2004. Om det är njursvikt Octavia lider av så hoppades jag att den inte är för långt gången utan att den går att hejda.
2008-01-16
70. Mer blod åt den blodtörstiga
Fick ju två påsar blod i fredags, tillsammans med cellgifterna. I förrgår, måndag, togs nytt Hb. Även nytt bastest, för det var ju ganska sannolikt att jag skulle få ytterligare blod. (Innan man kan få en blodtransfusion så måste ett sk bastest göras. Blodcentralen jämför då patientens blod med exakt det blod man har tänkt ge, för att se så att inget sätter sig på tvären. Det är inte bara blodgruppen som är viktig! Ett bastest är giltigt i tre dagar, sedan måste ett nytt göras om patienten ska få ytterligare blod.)
Det nya blodvärdet var Hb 91. Den läkare jag träffat i torsdags bestämde då att jag skulle få ytterligare två påsar blod i går tisdag. Kanske för att bli någorlunda hyfsat påfylld i förebyggande syfte? Jag låg på en brits på polcyten i de timmar det tog.
Hade ont som fan i magen hela tiden. Men jag får skylla mig själv eftersom jag hade ätit frukost. I vanliga fall brukar jag ALDRIG äta någonting före aktiviteter utanför hemmet. För jag VET ju att magbesvären blir extra påtagliga då, vilket dessutom är opraktiskt när man är någon annanstans än hemma. Men jag var så himla hungrig på tisdag morgon att jag inte kunde låta bli att äta en smörgås. Bara en, men en ganska stor en. Vilket jag fick ångra hela förmiddagen. Suck! Hur dum får man vara? Ibland har jag lust att klå upp mig själv riktigt ordentligt!
När blodtankningen var klar frågade cytosyrran om jag ville att hon skulle ringa efter en taxi åt mig, så att jag fick en sjukresa från polcyten till vårdcentralen, dit jag skulle härnäst för såromläggning. Jag blev förvånad över förslaget. Hade inte tänkt mig att åka någonting annat än buss. Men på grund av buksmärtorna så tackade jag ändå ja. Tänkte att det skulle bli skönt att slippa klättra in och ut ur en gammaldags långfärdsbuss. Inga moderna handikappvänliga ”låggolvare” här inte! Nej, höga smala bussar som kräver viga och atletiska passagerare!
När jag satt alldeles framför glasdörrarna på bottenvåningen och väntade på taxin så kom onkinnan in. Jag visste att hon var tillfälligt/planerat sjukskriven så jag blev förvånad över att se henne. Men ändå glad så klart. Hon sa direkt att hon hade hört om mitt låga blodvärde.
– Nu har jag fått extra påfyllning i alla fall. Fyra påsar sammanlagt. Förresten, VARFÖR sjunker Hb så där? Beror det på cellgifterna?
– Ja, det hoppas jag! Det är bättre om det beror på cellgifterna än om det beror på tumörerna...
O_O
Tumörerna? Det hade inte ens fallit mig in att DE kunde ha någonting med saken att göra. Å, denna ondsinta fruktsallad som stör och lägger sig i hela tiden! *Grrr!* (Fruktsallad = knölarna i magen känns som apelsin, melon och så vidare. Säkert finns det både mandariner och vindruvor där inne också.)
Pigghetseffekten av blodpåfyllningen förtogs en del av den förkylning som bröt ut för ett par dagar sedan. Men visst kände jag, när jag gick hem från vårdcentralen efter omläggningen, att jag hade mer kraft i musklerna nu än före blodtransfusionen. Så att få blod hjälper faktiskt! Återstår att se hur pass det håller i sig. Eftersom jag fick en påse extra den här gången jämfört med förra gången så kanske jag inte hinner sjunka lika lågt till nästa giftintag. Ja, helst skulle jag vilja hålla mig över 90 förstås. Under 90 så känner jag av det. Och under 80, då börjar jag släpa mig fram, vimmelkantig och dan. Sånt varierar dock från person till person. Hur pass lågt man tål att ligga beror på många olika saker, till exempel hur gammal man är, vad man brukar ligga på i vanliga fall och hur man mår i övrigt.
Köpte clementiner och frysta hallon och blåbär på Konsum. SÅN fruktsallad gillar jag! :-) Hoppas att clementinerna är åtminstone hyfsat syrliga... (Fick smak för surt när jag gick på Taxotere. Det var det enda i matväg jag kunde tåla då.)
Den andra sortens ”fruktsallad”, den ondsinta sorten, den försöker jag låta bli att fantisera omkring. Vilket är hemskt svårt ibland. Men ändå är det nödvändigt att försöka stoppa såna tankar närhelst de dyker upp. För ”vad händer om...?” leder ju aldrig någon vart. Mer än in i ett svart töcken av skräckvisioner, den ena värre än den andra. (Ibland kan jag till och med höra den skärande bakgrundsmusiken i ett dramatiskt crescendo – ungefär som i ”Psycho” när blondinen överfalls i duschen av Norman Bates, haha.) Och vad ska sånt tjäna till? Skräckfilmer är absolut mycket roligare på bio och DVD än i verkligheten.
Det nya blodvärdet var Hb 91. Den läkare jag träffat i torsdags bestämde då att jag skulle få ytterligare två påsar blod i går tisdag. Kanske för att bli någorlunda hyfsat påfylld i förebyggande syfte? Jag låg på en brits på polcyten i de timmar det tog.
Hade ont som fan i magen hela tiden. Men jag får skylla mig själv eftersom jag hade ätit frukost. I vanliga fall brukar jag ALDRIG äta någonting före aktiviteter utanför hemmet. För jag VET ju att magbesvären blir extra påtagliga då, vilket dessutom är opraktiskt när man är någon annanstans än hemma. Men jag var så himla hungrig på tisdag morgon att jag inte kunde låta bli att äta en smörgås. Bara en, men en ganska stor en. Vilket jag fick ångra hela förmiddagen. Suck! Hur dum får man vara? Ibland har jag lust att klå upp mig själv riktigt ordentligt!
När blodtankningen var klar frågade cytosyrran om jag ville att hon skulle ringa efter en taxi åt mig, så att jag fick en sjukresa från polcyten till vårdcentralen, dit jag skulle härnäst för såromläggning. Jag blev förvånad över förslaget. Hade inte tänkt mig att åka någonting annat än buss. Men på grund av buksmärtorna så tackade jag ändå ja. Tänkte att det skulle bli skönt att slippa klättra in och ut ur en gammaldags långfärdsbuss. Inga moderna handikappvänliga ”låggolvare” här inte! Nej, höga smala bussar som kräver viga och atletiska passagerare!
När jag satt alldeles framför glasdörrarna på bottenvåningen och väntade på taxin så kom onkinnan in. Jag visste att hon var tillfälligt/planerat sjukskriven så jag blev förvånad över att se henne. Men ändå glad så klart. Hon sa direkt att hon hade hört om mitt låga blodvärde.
– Nu har jag fått extra påfyllning i alla fall. Fyra påsar sammanlagt. Förresten, VARFÖR sjunker Hb så där? Beror det på cellgifterna?
– Ja, det hoppas jag! Det är bättre om det beror på cellgifterna än om det beror på tumörerna...
O_O
Tumörerna? Det hade inte ens fallit mig in att DE kunde ha någonting med saken att göra. Å, denna ondsinta fruktsallad som stör och lägger sig i hela tiden! *Grrr!* (Fruktsallad = knölarna i magen känns som apelsin, melon och så vidare. Säkert finns det både mandariner och vindruvor där inne också.)
Pigghetseffekten av blodpåfyllningen förtogs en del av den förkylning som bröt ut för ett par dagar sedan. Men visst kände jag, när jag gick hem från vårdcentralen efter omläggningen, att jag hade mer kraft i musklerna nu än före blodtransfusionen. Så att få blod hjälper faktiskt! Återstår att se hur pass det håller i sig. Eftersom jag fick en påse extra den här gången jämfört med förra gången så kanske jag inte hinner sjunka lika lågt till nästa giftintag. Ja, helst skulle jag vilja hålla mig över 90 förstås. Under 90 så känner jag av det. Och under 80, då börjar jag släpa mig fram, vimmelkantig och dan. Sånt varierar dock från person till person. Hur pass lågt man tål att ligga beror på många olika saker, till exempel hur gammal man är, vad man brukar ligga på i vanliga fall och hur man mår i övrigt.
Köpte clementiner och frysta hallon och blåbär på Konsum. SÅN fruktsallad gillar jag! :-) Hoppas att clementinerna är åtminstone hyfsat syrliga... (Fick smak för surt när jag gick på Taxotere. Det var det enda i matväg jag kunde tåla då.)
Den andra sortens ”fruktsallad”, den ondsinta sorten, den försöker jag låta bli att fantisera omkring. Vilket är hemskt svårt ibland. Men ändå är det nödvändigt att försöka stoppa såna tankar närhelst de dyker upp. För ”vad händer om...?” leder ju aldrig någon vart. Mer än in i ett svart töcken av skräckvisioner, den ena värre än den andra. (Ibland kan jag till och med höra den skärande bakgrundsmusiken i ett dramatiskt crescendo – ungefär som i ”Psycho” när blondinen överfalls i duschen av Norman Bates, haha.) Och vad ska sånt tjäna till? Skräckfilmer är absolut mycket roligare på bio och DVD än i verkligheten.
2008-01-12
69. Caelyx nr 2
Fredagen 11/1 började tidigt med såromläggning på plastikkirurgmott. Egentligen är jag avslutad där och överförd till vårdcentralen, men sköterskorna på plastiken har sagt att jag ändå är välkommen dit för omläggning de fredagar jag får cellgifter, eftersom det blir det smidigaste för mig. (Plastiken ligger nära onkologmott, medan vårdcentralen inte ens finns på samma ort.) Jag går först på plastiken och sitter sedan redo utanför polycten på onkologmott strax innan de öppnar kl 8. Är ofta första patienten. Eller åtminstone en av de första. Jag vill oftast komma igång så fort det går eftersom det tar flera timmar att få både 2 påsar blod och 1 påse gift.
Fast just i dag hade de varit och hämtat blodet lite i förväg faktiskt, så det flöt på rätt bra. Men jag var ändå tvyngen att sitta och värma blodet under armen en stund innan de kunde ge det. (Så är det alltid. Blodet är kallt när det kommer och måste värmas lite först.) Sedan fördröjde jag själv tiden lite genom att SOMNA på britsen samtidigt som första blodpåsen gick in. När jag vaknade var påsen tom, oklart sedan hur länge. Därefter höll jag mig vaken och hade bättre koll. Men allt var ändå klart strax 12.45 och det ser jag inga skäl att klaga på.
Kände direkt, precis som efter första giftintaget, en viss muskelsvaghet i låren och en viss instabilitet. Inte yrsel (som med Taxotere) men en lätt vinglighet, att jag måste anstränga mig för att gå rakt och hålla en perfekt balans och inte ta några snedsteg. Klarade ändå av att handla lite på Konsum på vägen hem. Och visst kändes det att Hb hade stigit. För även om det kändes skönt att få stöd av kundvagnen, på grund av instabiliteten, så slapp jag i alla fall svimningskänslor i kassakön. Tack, blodpåsar! :-)
Såret på magen var nästan helt läkt i dag förresten! Det fanns en liten, liten torr sårskorpa. Det var allt. Men jag fick en vanlig omläggning i alla fall och det är jag glad för. För efter förra giftintaget så sprack ju såret tyvärr upp lite grand. Så risken finns ju att det blir likadant nu. Får väl se på tisdag när det är dags för nästa omläggning på vårdcentralen...
Jag kan acceptera (vad annat finns det att välja på?) att cellgifterna sabbar sårläkningen. Däremot skulle jag verkligen INTE bli glad om såret började gå baklänges helt och hållet och bara blev större och större för varje gång. Men hittills har det i alla fall inte sett SÅ illa ut. (Ta i trä!)
Några omedelbara synproblem, som efter förra omgången kortison + Caelyx, hade jag inte alls den här gången. Däremot blev blodsockret lite högre än förra gången, trots diabetesmedicin (Metformin) och ingen frukost eller lunch. Grrr! Nåja, lite extra förhöjt blodsocker en gång i månaden spelar nog ingen större roll rent medicinskt sett. Dessutom behöver jag ju knappast oroa mig för att dö i förtid på grund av diabeteskomplikationer... Håhå jaja, alltid är det någon fördel med cancer! >_<
Men jag är ändå angelägen om att till exempel njurar och nerver inte ska sabbas i onödan av alltför tokiga diabetesvärden. Det räcker med de nervskador som uppstår på grund av cellgifterna (och eventuellt senare på grund av metastaser). Och njurarna är ju, liksom levern, högst väsentliga organ i kroppen. Kroppens egna livsviktiga reningsverk. När njurarna och levern lägger av, då är det god natt. Så de får gärna fortsätta fungera så länge som möjligt! :-)
Fast just i dag hade de varit och hämtat blodet lite i förväg faktiskt, så det flöt på rätt bra. Men jag var ändå tvyngen att sitta och värma blodet under armen en stund innan de kunde ge det. (Så är det alltid. Blodet är kallt när det kommer och måste värmas lite först.) Sedan fördröjde jag själv tiden lite genom att SOMNA på britsen samtidigt som första blodpåsen gick in. När jag vaknade var påsen tom, oklart sedan hur länge. Därefter höll jag mig vaken och hade bättre koll. Men allt var ändå klart strax 12.45 och det ser jag inga skäl att klaga på.
Kände direkt, precis som efter första giftintaget, en viss muskelsvaghet i låren och en viss instabilitet. Inte yrsel (som med Taxotere) men en lätt vinglighet, att jag måste anstränga mig för att gå rakt och hålla en perfekt balans och inte ta några snedsteg. Klarade ändå av att handla lite på Konsum på vägen hem. Och visst kändes det att Hb hade stigit. För även om det kändes skönt att få stöd av kundvagnen, på grund av instabiliteten, så slapp jag i alla fall svimningskänslor i kassakön. Tack, blodpåsar! :-)
Såret på magen var nästan helt läkt i dag förresten! Det fanns en liten, liten torr sårskorpa. Det var allt. Men jag fick en vanlig omläggning i alla fall och det är jag glad för. För efter förra giftintaget så sprack ju såret tyvärr upp lite grand. Så risken finns ju att det blir likadant nu. Får väl se på tisdag när det är dags för nästa omläggning på vårdcentralen...
Jag kan acceptera (vad annat finns det att välja på?) att cellgifterna sabbar sårläkningen. Däremot skulle jag verkligen INTE bli glad om såret började gå baklänges helt och hållet och bara blev större och större för varje gång. Men hittills har det i alla fall inte sett SÅ illa ut. (Ta i trä!)
Några omedelbara synproblem, som efter förra omgången kortison + Caelyx, hade jag inte alls den här gången. Däremot blev blodsockret lite högre än förra gången, trots diabetesmedicin (Metformin) och ingen frukost eller lunch. Grrr! Nåja, lite extra förhöjt blodsocker en gång i månaden spelar nog ingen större roll rent medicinskt sett. Dessutom behöver jag ju knappast oroa mig för att dö i förtid på grund av diabeteskomplikationer... Håhå jaja, alltid är det någon fördel med cancer! >_<
Men jag är ändå angelägen om att till exempel njurar och nerver inte ska sabbas i onödan av alltför tokiga diabetesvärden. Det räcker med de nervskador som uppstår på grund av cellgifterna (och eventuellt senare på grund av metastaser). Och njurarna är ju, liksom levern, högst väsentliga organ i kroppen. Kroppens egna livsviktiga reningsverk. När njurarna och levern lägger av, då är det god natt. Så de får gärna fortsätta fungera så länge som möjligt! :-)
2008-01-11
68. Jobbig men rolig dag!
Torsdagen 10/1 började tidigt med blodprovsprovtagning på onkologmott. Nålen och den korta slangen med kran fick sitta kvar i venporten. Ska ju få giftdos nr 2 i morgon fredag. Sedan var det några håltimmar fram till 13.00 då jag hade tid hos läkare. Inte min ”egen” onkinna dock, för hon var tillfälligt sjukskriven, utan en annan onkinna som jag träffat några gånger förut och som jag har förstått är väl insatt i mitt fall.
– Hur går det med huden?
– Jo tack, jag är torr och så, men annars inget anmärkningsvärt. Handflator och fotsulor sitter fortfarande kvar på sina platser.
– Du tar väl dina B-vitaminer?
– Jodå. Två gånger om dagen, både B6 och B12. Men jag är himla TRÖTT nuförtiden...
– Det är fullt förståeligt.
– Alltså, jag är inte sömnig, men jag känner mig som ett urladdat batteri liksom. Har ingen ork, ingen uthållighet. Jag tycker det är jättejobbigt att gå till Konsum till exempel, trots att det bara är fem minuters promenadväg!
– Det är fullt förståeligt.
– Och när jag står i köer så känns det ofta som om jag ska till att svimma. Oftast hänger jag ju över en kundvagn, men svimningskänslan går inte över förrän jag sätter mig ner. Och när jag sedan reser mig upp så händer det ofta att det liksom snurrar till i skallen på mig.
– Det är fullt förståeligt.
– Jag tänkte... att det kanske kunde ha något att göra med... lågt Hb?
– Det kan man lugnt påstå! Du har Hb 75.
– Va? Bara 75? Då var det nog allt en himla tur att jag fick de där påsarna med blod förra gången...
– Det blir blodpåsar i morgon också! Att ligga väldigt högt i Hb är inte bra om man extra stor risk för blodproppar, som ju du har på grund av cancern, men ett Hb på till exempel 110-120 skulle inte utgöra någon fara.
Efter läkarbesöket bar det av till sminkkursen som hölls på patienthotellet. Det var jätteroligt! Kursledaren berättade att företaget/företeelsen heter ”Look Good Feel Better” och ursprungligen kommer från USA. (Varifrån annars?) Det startade i USA i slutet av 80-talet och har sedan spridit sig över världen. I Danmark och Norge har ”Look Good Feel Better” funnits längre än i Sverige. I Finland finns de däremot ännu inte alls. I Sverige hölls första kursen 2003 på Radiumhemmet i Stockholm.
”Look Good Feel Better” riktar sig enbart till kvinnor som genomgår cancerbehandling. Varken patienterna eller sjukhusen behöver betala för undervisning eller material. Kurserna är helt sponsorfinansierade av massor av olika kosmetikföretag. De skänker både pengar och smink- och hudvårdsprodukter. Men ändå beskrivs ”Look Good Feel Better” som humanitärt och icke-kommersiellt. För det första så är företagen som sponsrar strängt förbjuda att berätta om det i sin egen marknadsföring. Ledaren är anställd hos ”Look Good Feel Better” i Stockholm och kuskar land och rike kring med sina kurser. Vårt sjukhus är det tionde i Sverige som från och med nu har ”Look Good Feel Better” på sin repertoar. Konsulenterna (sminklärarna) hämtas däremot från orten och de får inte betalt utan är frivilligarbetare. Fastän naturligtvis proffs inom sminkbranschen.
Vi satt 15 kvinnor runt ett bort i ett konferensrum. Framför var och en av oss fanns drösvis med hudvårds- och sminkprodukter uppställda i en viss ordning. Plus att vi så klart hade varsin ordentlig spegel. Kunde ha blivit komiskt annars, haha!
Den allra första instruktionen vi fick var: ”Av med alla peruker, mössor och sjalar!” Sedan började del 1, som handlade om rengöring och hudvård. Krångligt värre! Massor av olika sorters krämer och grejer skulle användas i en viss speciell ordning. Och även smörjas in på vissa speciella sätt.
Del 2 var en snabbkurs i sjalknytning. De berättade vilket material en sjal bör bara gjord av (bomull – för annars sitter den inte ordenligt utan riskerar att glida av) och visade precis hur formatet bör vara för att tygstycket ska räcka till för knytning men inte lämna några otympliga sjok till överlopps. Vi fick lära oss två olika sätt att knyta och de gav flera tips om hur man kan dekorera sjalarna på olika vis. Sedan fick vi träna sjalknytning på oss själva. Även jag fick godkänt på min knytning, trots att jag aldrig använt sjal i vuxen ålder. Men det var intressant att lära sig. Tror jag ska införskaffa lite lämpliga sjalar! Någon gång när jag orkar gå i affärer.
Del 3 var själva sminkkursen. För mig var detta som att hamna på en annan planet. Eftersom jag inte brukar sminka mig och aldrig har blivit lärd hur man ska göra. Jag stirrade med tefatsögon på det som föreföll som KILOVIS med sminkprylar. (Hudvårdsprodukterna hade nu städats undan.) Flera av grejerna hade jag aldrig någonsin använt på mig själv förut. Och framför allt hade jag aldrig använt massor av grejer på en gång. Men nu skulle vi sminka oss med RUBBET. Foundation, coverstick, ögonbrynspenna, mascara, puder, rouge, läppkonturpenna, läppstift, ögonskugga mm, mm. Jag blev alldeles yr i huvudet! Hur KAN det bara finnas så mycket sminkprodukter? Och hur i hela friden skulle man kunna använda dem – allihop tillsammans?
Jag skulle ju gå på bio med min kompis L efteråt var det meningen. Men nu såg jag för min inre syn hur jag vinglade omkring både blind och döv på busshållplatsen – och blev överkörd med det snaraste. Allt på grund av att hela mitt ansikte var så fullkomligt inpackat i spackel att jag knappt kunde andas och varken öppna ögonen eller höra ordentligt!
Som tur var besannades inte farhågorna! :-) Kursledaren och konsulenterna gick pedagogiskt igenom steg för steg och förklarade. ”SÅ HÄR ska ni göra, då ser ni naturliga och fräscha ut! Så här ska ni INTE göra, då ser ni ut som påskakärringar!” Tonvis med sminkfakta östes över oss och jag minns nog inte ens 20 procent är jag rädd. Eftersom nästan allt var så nytt och okänt för mig. (Typ en neandertalkvinna från 300.000 f.Kr placeras plötsligt framför en dator och får en tvåtimmarskurs i html och webdesign. ”Jaha, den här stenklumpen kallas för DATOR. Och det här är alltså TANGENTBORDET. Vad är tangenter för något? Jaså, man kan trycka på dem! Ungefär som när man mosar en skalbagge med tummen?”)
Det enda som riktigt fastnade i skallen på mig var det som jag varit mest intresserad av att lära mig från början, nämligen konsten att måla ögonbryn. Från det kursavsnittet minns jag ALLT. Mycket intressant! Och välbehövlig kunskap också! Mina ögonbryn har visserligen vuxit tillbaka lite grand efter förra cytomgången med Taxol och Taxotere. Men de har vuxit förskräcklig klent och dåligt! Glest utspridda små strån bara, mest i mitten rakt ovanför ögat. Jag HAR provat att måla ögonbrynen själv, men då ofelbart sett ut som greve Dracula i en stumfilm från förra sekelskiftet... Totalt hopplöst läge! Men NU fick vi lära oss. Vilka färger man ska ha (”Aldrig svart!”), hur man ska pricka in riktpunkter, hur man ska rita, hur man ska borsta och hur man ska utföra slutsteget med puder. Haha! Jag fick till och med beröm för att jag fått till en så naturlig ögonbrynsform! :-) Om man gör fel finns risken att man blir asymmetrisk i ansiktet eller ser konstant förvånad ut.
Det totala slutresultatet blev faktiskt bra på oss allihop tycker jag. Inte ens jag såg ut som Påskakärringen möter Greve Dracula och Ronald McDonald! Lyckades ta mig till L och bion utan att bli vare sig överkörd av en buss eller arresterad för fånig uppsyn. Jobbigt var det dock, eftersom den som har Hb 75 inte skuttar fram direkt. Men till slut kom jag fram till biografen, med alla tjogtals spackelburkar i en väska som i sin tur låg i en glansig papperskasse. Sminkprylarna, väskan och papperskassen var gåvor från ”Look Good Feel Better”. Jag satt och latade mig på en väggfast bänk medan L ensam stod i kö för biljetterna. Verkar lite osolidariskt kanske, men jag orkar faktiskt inte stå upp särskilt länge alls. (Att stå upp utan att röra sig är jobbigare för mig än att gå.) Filmen vi såg var ”Arn”. Jättebra tycker jag! Även om den naturligtvis inte på långa vägar kan mäta sig med böckerna. Men vilken film kan det?
Den blev egentligen lite väl stressig den här dagen, men jag ville absolut hinna se filmen FÖRE nästa giftintag, som är i morgon. Och L är inte den som säger nej till ett eller annat biobesök. Närmare bestämt: Det är tack vare L som jag kommer i väg på bio över huvud taget! Men livet med cancer får ju inte tillåtas att bli bara eländes elände från början till slut. NÅGRA roliga små äventyr måste man få uppleva ibland. Kruxet är bara att tajma in dem mellan alla symptom och biverkningar. Jag måste planera lite helt enkelt. FÖRE cyton, inte EFTER. Det måste finnas täta möjligheter att sätta sig ner och vila. Inte äta fast föda de närmaste 12 timmarna innan, då blir det åskmuller från tarmarna och ihållande magknip – och stor risk för bajs i byxan à la sprutlackering... (INTE populärt hos vare sig SF Bio eller Länstrafiken!)
– Hur går det med huden?
– Jo tack, jag är torr och så, men annars inget anmärkningsvärt. Handflator och fotsulor sitter fortfarande kvar på sina platser.
– Du tar väl dina B-vitaminer?
– Jodå. Två gånger om dagen, både B6 och B12. Men jag är himla TRÖTT nuförtiden...
– Det är fullt förståeligt.
– Alltså, jag är inte sömnig, men jag känner mig som ett urladdat batteri liksom. Har ingen ork, ingen uthållighet. Jag tycker det är jättejobbigt att gå till Konsum till exempel, trots att det bara är fem minuters promenadväg!
– Det är fullt förståeligt.
– Och när jag står i köer så känns det ofta som om jag ska till att svimma. Oftast hänger jag ju över en kundvagn, men svimningskänslan går inte över förrän jag sätter mig ner. Och när jag sedan reser mig upp så händer det ofta att det liksom snurrar till i skallen på mig.
– Det är fullt förståeligt.
– Jag tänkte... att det kanske kunde ha något att göra med... lågt Hb?
– Det kan man lugnt påstå! Du har Hb 75.
– Va? Bara 75? Då var det nog allt en himla tur att jag fick de där påsarna med blod förra gången...
– Det blir blodpåsar i morgon också! Att ligga väldigt högt i Hb är inte bra om man extra stor risk för blodproppar, som ju du har på grund av cancern, men ett Hb på till exempel 110-120 skulle inte utgöra någon fara.
Efter läkarbesöket bar det av till sminkkursen som hölls på patienthotellet. Det var jätteroligt! Kursledaren berättade att företaget/företeelsen heter ”Look Good Feel Better” och ursprungligen kommer från USA. (Varifrån annars?) Det startade i USA i slutet av 80-talet och har sedan spridit sig över världen. I Danmark och Norge har ”Look Good Feel Better” funnits längre än i Sverige. I Finland finns de däremot ännu inte alls. I Sverige hölls första kursen 2003 på Radiumhemmet i Stockholm.
”Look Good Feel Better” riktar sig enbart till kvinnor som genomgår cancerbehandling. Varken patienterna eller sjukhusen behöver betala för undervisning eller material. Kurserna är helt sponsorfinansierade av massor av olika kosmetikföretag. De skänker både pengar och smink- och hudvårdsprodukter. Men ändå beskrivs ”Look Good Feel Better” som humanitärt och icke-kommersiellt. För det första så är företagen som sponsrar strängt förbjuda att berätta om det i sin egen marknadsföring. Ledaren är anställd hos ”Look Good Feel Better” i Stockholm och kuskar land och rike kring med sina kurser. Vårt sjukhus är det tionde i Sverige som från och med nu har ”Look Good Feel Better” på sin repertoar. Konsulenterna (sminklärarna) hämtas däremot från orten och de får inte betalt utan är frivilligarbetare. Fastän naturligtvis proffs inom sminkbranschen.
Vi satt 15 kvinnor runt ett bort i ett konferensrum. Framför var och en av oss fanns drösvis med hudvårds- och sminkprodukter uppställda i en viss ordning. Plus att vi så klart hade varsin ordentlig spegel. Kunde ha blivit komiskt annars, haha!
Den allra första instruktionen vi fick var: ”Av med alla peruker, mössor och sjalar!” Sedan började del 1, som handlade om rengöring och hudvård. Krångligt värre! Massor av olika sorters krämer och grejer skulle användas i en viss speciell ordning. Och även smörjas in på vissa speciella sätt.
Del 2 var en snabbkurs i sjalknytning. De berättade vilket material en sjal bör bara gjord av (bomull – för annars sitter den inte ordenligt utan riskerar att glida av) och visade precis hur formatet bör vara för att tygstycket ska räcka till för knytning men inte lämna några otympliga sjok till överlopps. Vi fick lära oss två olika sätt att knyta och de gav flera tips om hur man kan dekorera sjalarna på olika vis. Sedan fick vi träna sjalknytning på oss själva. Även jag fick godkänt på min knytning, trots att jag aldrig använt sjal i vuxen ålder. Men det var intressant att lära sig. Tror jag ska införskaffa lite lämpliga sjalar! Någon gång när jag orkar gå i affärer.
Del 3 var själva sminkkursen. För mig var detta som att hamna på en annan planet. Eftersom jag inte brukar sminka mig och aldrig har blivit lärd hur man ska göra. Jag stirrade med tefatsögon på det som föreföll som KILOVIS med sminkprylar. (Hudvårdsprodukterna hade nu städats undan.) Flera av grejerna hade jag aldrig någonsin använt på mig själv förut. Och framför allt hade jag aldrig använt massor av grejer på en gång. Men nu skulle vi sminka oss med RUBBET. Foundation, coverstick, ögonbrynspenna, mascara, puder, rouge, läppkonturpenna, läppstift, ögonskugga mm, mm. Jag blev alldeles yr i huvudet! Hur KAN det bara finnas så mycket sminkprodukter? Och hur i hela friden skulle man kunna använda dem – allihop tillsammans?
Jag skulle ju gå på bio med min kompis L efteråt var det meningen. Men nu såg jag för min inre syn hur jag vinglade omkring både blind och döv på busshållplatsen – och blev överkörd med det snaraste. Allt på grund av att hela mitt ansikte var så fullkomligt inpackat i spackel att jag knappt kunde andas och varken öppna ögonen eller höra ordentligt!
Som tur var besannades inte farhågorna! :-) Kursledaren och konsulenterna gick pedagogiskt igenom steg för steg och förklarade. ”SÅ HÄR ska ni göra, då ser ni naturliga och fräscha ut! Så här ska ni INTE göra, då ser ni ut som påskakärringar!” Tonvis med sminkfakta östes över oss och jag minns nog inte ens 20 procent är jag rädd. Eftersom nästan allt var så nytt och okänt för mig. (Typ en neandertalkvinna från 300.000 f.Kr placeras plötsligt framför en dator och får en tvåtimmarskurs i html och webdesign. ”Jaha, den här stenklumpen kallas för DATOR. Och det här är alltså TANGENTBORDET. Vad är tangenter för något? Jaså, man kan trycka på dem! Ungefär som när man mosar en skalbagge med tummen?”)
Det enda som riktigt fastnade i skallen på mig var det som jag varit mest intresserad av att lära mig från början, nämligen konsten att måla ögonbryn. Från det kursavsnittet minns jag ALLT. Mycket intressant! Och välbehövlig kunskap också! Mina ögonbryn har visserligen vuxit tillbaka lite grand efter förra cytomgången med Taxol och Taxotere. Men de har vuxit förskräcklig klent och dåligt! Glest utspridda små strån bara, mest i mitten rakt ovanför ögat. Jag HAR provat att måla ögonbrynen själv, men då ofelbart sett ut som greve Dracula i en stumfilm från förra sekelskiftet... Totalt hopplöst läge! Men NU fick vi lära oss. Vilka färger man ska ha (”Aldrig svart!”), hur man ska pricka in riktpunkter, hur man ska rita, hur man ska borsta och hur man ska utföra slutsteget med puder. Haha! Jag fick till och med beröm för att jag fått till en så naturlig ögonbrynsform! :-) Om man gör fel finns risken att man blir asymmetrisk i ansiktet eller ser konstant förvånad ut.
Det totala slutresultatet blev faktiskt bra på oss allihop tycker jag. Inte ens jag såg ut som Påskakärringen möter Greve Dracula och Ronald McDonald! Lyckades ta mig till L och bion utan att bli vare sig överkörd av en buss eller arresterad för fånig uppsyn. Jobbigt var det dock, eftersom den som har Hb 75 inte skuttar fram direkt. Men till slut kom jag fram till biografen, med alla tjogtals spackelburkar i en väska som i sin tur låg i en glansig papperskasse. Sminkprylarna, väskan och papperskassen var gåvor från ”Look Good Feel Better”. Jag satt och latade mig på en väggfast bänk medan L ensam stod i kö för biljetterna. Verkar lite osolidariskt kanske, men jag orkar faktiskt inte stå upp särskilt länge alls. (Att stå upp utan att röra sig är jobbigare för mig än att gå.) Filmen vi såg var ”Arn”. Jättebra tycker jag! Även om den naturligtvis inte på långa vägar kan mäta sig med böckerna. Men vilken film kan det?
Den blev egentligen lite väl stressig den här dagen, men jag ville absolut hinna se filmen FÖRE nästa giftintag, som är i morgon. Och L är inte den som säger nej till ett eller annat biobesök. Närmare bestämt: Det är tack vare L som jag kommer i väg på bio över huvud taget! Men livet med cancer får ju inte tillåtas att bli bara eländes elände från början till slut. NÅGRA roliga små äventyr måste man få uppleva ibland. Kruxet är bara att tajma in dem mellan alla symptom och biverkningar. Jag måste planera lite helt enkelt. FÖRE cyton, inte EFTER. Det måste finnas täta möjligheter att sätta sig ner och vila. Inte äta fast föda de närmaste 12 timmarna innan, då blir det åskmuller från tarmarna och ihållande magknip – och stor risk för bajs i byxan à la sprutlackering... (INTE populärt hos vare sig SF Bio eller Länstrafiken!)
2008-01-07
67. Knölnoja, knölnoja...
Brukar aldrig drömma direkt om cancern. Men i natt låg jag visst på operationsbordet mest hela tiden... Blev alldeles perplex när jag vaknade och fann att jag låg hemma i min egen säng och inte hade några droppslangar kopplade till mig. Minnesbilderna var så tydliga: gynkirurgskans leende ansikte, det hårda operationsbordet, de starka lamporna, diskussionerna om vad man egentligen skulle göra och hur man bäst borde gå till väga. (Jag var inte nersövd än utan låg pigg och klarvaken på rygg på operationsbordet och tittade och lyssnade. )
Antagligen är det den nyupptäckta knölen som har fått mig att drömma om kirurgi. Alltså, jag förstår att det verkar lika dumt som onödigt. Om man har cancertumörer i bukhålan, då är det ju knappast förvånande att de visar sig i form av knölar! Själva ordet tumör betyder ju faktiskt knöl. So what? En knöl mer eller mindre, om man har flera stycken, vad spelar det för roll? Och till vardags, på dagarna, brukar jag heller inte tänka så mycket på det. I alla fall inte klämma och känna och hålla på hela tiden. Men på kvällarna, när jag har lagt mig ner på rygg i sängen, då har jag hemskt svårt att avhålla mig från knölutforskning.
Mest beror det på att det är just när jag ligger ner som knölen till höger i buken blir riktigt tydlig. När jag står eller sitter, då märks den inte så mycket. Döljs i fläsket liksom. Men när jag ligger ner på rygg, då sjunker hela magen ihop och plattas till – utom just på höger sida, mellan revbenen och midjan. Där står det upp en stor, bullig knöl som ser ut som om det fanns en melon där inne eller något. Och det ser himla knäppt ut eftersom det är så asymmetriskt också, bara på höger sida.
Men häromdagen upptäckte jag dessutom en NY knöl. Eller, rättare sagt, ny är den knappast eftersom den känns stor som en apelsin ungefär, men JAG har inte känt den förut. Den sitter till vänster i buken, strax nedanför revbenskanten.
Först var jag inte säker på vad det var. Tänkte att det kanske rent av var en del av bröstkorgen som jag kände. Eftersom jag är van vid att ha hela kroppen inpackad i massiva fettlager så har jag inget att jämföra med. Vet liksom inte riktigt hur en normal kropp SKA kännas eller se ut. Nästa dag studerade jag bröstkorgens anatomi på nätet men blev inte klokare för det. Kanske var det de nedersta revbenen jag kände, kanske inte.
Men i går kväll kom jag på en sak. När jag rullar över från ryggläge till nästan helt på höger sida, då framträder både revbenen och höftbenet extra klart och tydligt. Och då fanns det ingen tvekan längre. Där var bröstkorgen med alla revbenen. Där var den hårda höftkammen. Och där, i den annars mjuka vänsterdelen av buken, där fanns ”apelsinen”...
Tack för det! +_+ Nu är det alltså TVÅ knölar som ska utforskas varje kväll (Större? Mindre? Oförändrade?) i stället för bara en. Vad ska det tjäna till egentligen? *Pfft!* Dumt är vad det är. Men ändå kan jag inte låta bli. Måtte knölarna börja krympa snart, innan jag hittar ännu fler av dem och får en läggdagsceremoni som tar timmar i anspråk... Förresten, om man vill somna lugnt och harmoniskt så är det säkert MYCKET bättre att räkna får än att räkna metastaser! Fast hittills har jag i och för sig aldrig haft några insomningssvårigheter (undantag: dagen före en kontroll-CT). Hoppas det fortsätter så.
Antagligen är det den nyupptäckta knölen som har fått mig att drömma om kirurgi. Alltså, jag förstår att det verkar lika dumt som onödigt. Om man har cancertumörer i bukhålan, då är det ju knappast förvånande att de visar sig i form av knölar! Själva ordet tumör betyder ju faktiskt knöl. So what? En knöl mer eller mindre, om man har flera stycken, vad spelar det för roll? Och till vardags, på dagarna, brukar jag heller inte tänka så mycket på det. I alla fall inte klämma och känna och hålla på hela tiden. Men på kvällarna, när jag har lagt mig ner på rygg i sängen, då har jag hemskt svårt att avhålla mig från knölutforskning.
Mest beror det på att det är just när jag ligger ner som knölen till höger i buken blir riktigt tydlig. När jag står eller sitter, då märks den inte så mycket. Döljs i fläsket liksom. Men när jag ligger ner på rygg, då sjunker hela magen ihop och plattas till – utom just på höger sida, mellan revbenen och midjan. Där står det upp en stor, bullig knöl som ser ut som om det fanns en melon där inne eller något. Och det ser himla knäppt ut eftersom det är så asymmetriskt också, bara på höger sida.
Men häromdagen upptäckte jag dessutom en NY knöl. Eller, rättare sagt, ny är den knappast eftersom den känns stor som en apelsin ungefär, men JAG har inte känt den förut. Den sitter till vänster i buken, strax nedanför revbenskanten.
Först var jag inte säker på vad det var. Tänkte att det kanske rent av var en del av bröstkorgen som jag kände. Eftersom jag är van vid att ha hela kroppen inpackad i massiva fettlager så har jag inget att jämföra med. Vet liksom inte riktigt hur en normal kropp SKA kännas eller se ut. Nästa dag studerade jag bröstkorgens anatomi på nätet men blev inte klokare för det. Kanske var det de nedersta revbenen jag kände, kanske inte.
Men i går kväll kom jag på en sak. När jag rullar över från ryggläge till nästan helt på höger sida, då framträder både revbenen och höftbenet extra klart och tydligt. Och då fanns det ingen tvekan längre. Där var bröstkorgen med alla revbenen. Där var den hårda höftkammen. Och där, i den annars mjuka vänsterdelen av buken, där fanns ”apelsinen”...
Tack för det! +_+ Nu är det alltså TVÅ knölar som ska utforskas varje kväll (Större? Mindre? Oförändrade?) i stället för bara en. Vad ska det tjäna till egentligen? *Pfft!* Dumt är vad det är. Men ändå kan jag inte låta bli. Måtte knölarna börja krympa snart, innan jag hittar ännu fler av dem och får en läggdagsceremoni som tar timmar i anspråk... Förresten, om man vill somna lugnt och harmoniskt så är det säkert MYCKET bättre att räkna får än att räkna metastaser! Fast hittills har jag i och för sig aldrig haft några insomningssvårigheter (undantag: dagen före en kontroll-CT). Hoppas det fortsätter så.
2008-01-05
66. Nytt år – resan fortsätter
Storhelgerna gick bra. Jag fick träffa de familjemedlemmar och släktingar jag ville träffa. Och fina julklappar fick jag också, bland annat en skön och stabil bh. Morsan sydde in den lite grand och sedan passade den perfekt. Långbyxorna jag fick var det tyvärr sämre med. Alltså, de var verkligen snygga och av bra kvalitet, men tyvärr så himla tokstora att de var bortom all räddning. Synd eftersom jag verkligen behövde ett par nya byxor. Men morsan sydde in mina gamla långbyxor i stället. Och då blev de som nya de också. För de satt så klart mycket bättre efter att det värsta tomhänget hade försvunnit. Man SER bättre ut i kläder som passar, det går inte att komma ifrån. (Ger inte mycket för det där ungdomsmodet där byxgrenen ska hänga ner som en tom säck mellan knäna... Är alldeles för gammal för att förstå mig på sånt! :-)
Ibland känns det nästan som om jag drömmer eller hallucinerar. Kläder som är FÖR STORA och måste SYS IN...! Fasen, det är ju inte alls länge sedan jag hade byxor i storlek 60 (största i Ellos Plus) och tröjor i 3XL (drog 4XL när det var som värst). Kläder, det är ju såna som inte passar på grund av de är FÖR SMÅ. Hur kan kläder vara FÖR STORA? Och hur i hela friden kan man väga MINDRE ÄN 80? Vågen visar 76-77 nu. Och jag som alltid har brukat svara ”100++” eller ”en bra bit över hundra” när folk frågar vad jag väger. 100-110 kg, det var SMALT för mig! En omöjlig utopi. Och nu väger jag minst i familjen, haha! T.o.m min unga svägerska är lite tyngre än jag. (Fast naturligtvis är hon smalare, eftersom hon är längre än jag och dessutom vältränad och muskulös. Själv har jag inga muskler alls, bara skelett och hängfläsk.)
NYTT ÅR – Det är då ska man summera det gångna året och planera för det nya. Fast jag vill helst inte göra något av det! I alla fall har jag inte lust lägga ner någon större tid på någonting som är så... hm... oinspirerande. (Finns det ett annat ord som kanske skulle passa bättre? Nej, det kan jag inte tänka mig. Oh, la, la, la, bingo!)
2007 – Året då jag gick ner nästan 50 kg i vikt och kunde sluta med diabetesmedicinen. Men också året då ”recidiv” byttes ut mot ”progress” och jag förstod att jag var den femte kvinnan. (Kanske misstänkte onkinnan det direkt, redan när den första metastasen dök upp? Det vet jag inte. Antar det. Men för MIG stod det helt klart först i samband med CT-svaret från augusti 2007.)
2008 – Året då cancern kanske kan bromsas och hållas i schack ett längre tag. Eller kanske inte. För sånt vet man aldrig i förväg. Man kan bara vänta och se.
Ända sedan jag fick cancer så har jag inte kunnat tänka framåt längre än 3 månader i taget. Eftersom det är var tredje månad som kontroll-CT görs. Mitt medvetande liknar tidboken i datorjournalsystemet på jobbet! :-) I tidboken i vårt datorjournalsystem så kan man inte se längre framåt än 6 månader. Efter 6 månader är det stopp. Så är det i mitt huvud också, fast hos mig går gränsen redan vid 3 månader.
Egentligen är det konstigt. Förut visste jag ungefär hur framtiden skulle bli. Typ solen går upp, man går till jobbet, man arbetar, äter och sover och sitter framför datorn. Jag visste att om tio år så skulle jag sannolikt jobba kvar på samma ställe, sannolikt vara ungefär lika tjock som förut fast med gråare hår, fler rynkor och insulinsprutor i stället för tabletter. Men nu förändras allting i en rasande fart och jag har ingen aning ALLS om hur min kropp, min hälsa och mitt liv kommer att se ut säg nyårsafton 2009.
Jag känner mig som en mörkare variant av Alice i Underlandet. En dag råkade jag snubbla och ramla ner i ett magiskt kaninhål i backen (kaninen i fråga måste ha varit stor som en älg, haha!) och sedan den dagen är tiden själv förändrad.
Den enda diffusa lilla ”plan” jag har för i år är att gå ner några kilon till och därmed komma ner under BMI 30 (som ju är den kliniska fetmagränsen). I övrigt är det bara att hålla hårt i stången framför sig och hoppas att berg-o-dalbanan inte spårar ur i första bästa tvära kurva. För någon avstängningsknapp eller någon fallskärm finns det inte. Bara fullt ös medvetslös! Rakt in i den okända framtiden.
Ibland känns det nästan som om jag drömmer eller hallucinerar. Kläder som är FÖR STORA och måste SYS IN...! Fasen, det är ju inte alls länge sedan jag hade byxor i storlek 60 (största i Ellos Plus) och tröjor i 3XL (drog 4XL när det var som värst). Kläder, det är ju såna som inte passar på grund av de är FÖR SMÅ. Hur kan kläder vara FÖR STORA? Och hur i hela friden kan man väga MINDRE ÄN 80? Vågen visar 76-77 nu. Och jag som alltid har brukat svara ”100++” eller ”en bra bit över hundra” när folk frågar vad jag väger. 100-110 kg, det var SMALT för mig! En omöjlig utopi. Och nu väger jag minst i familjen, haha! T.o.m min unga svägerska är lite tyngre än jag. (Fast naturligtvis är hon smalare, eftersom hon är längre än jag och dessutom vältränad och muskulös. Själv har jag inga muskler alls, bara skelett och hängfläsk.)
NYTT ÅR – Det är då ska man summera det gångna året och planera för det nya. Fast jag vill helst inte göra något av det! I alla fall har jag inte lust lägga ner någon större tid på någonting som är så... hm... oinspirerande. (Finns det ett annat ord som kanske skulle passa bättre? Nej, det kan jag inte tänka mig. Oh, la, la, la, bingo!)
2007 – Året då jag gick ner nästan 50 kg i vikt och kunde sluta med diabetesmedicinen. Men också året då ”recidiv” byttes ut mot ”progress” och jag förstod att jag var den femte kvinnan. (Kanske misstänkte onkinnan det direkt, redan när den första metastasen dök upp? Det vet jag inte. Antar det. Men för MIG stod det helt klart först i samband med CT-svaret från augusti 2007.)
2008 – Året då cancern kanske kan bromsas och hållas i schack ett längre tag. Eller kanske inte. För sånt vet man aldrig i förväg. Man kan bara vänta och se.
Ända sedan jag fick cancer så har jag inte kunnat tänka framåt längre än 3 månader i taget. Eftersom det är var tredje månad som kontroll-CT görs. Mitt medvetande liknar tidboken i datorjournalsystemet på jobbet! :-) I tidboken i vårt datorjournalsystem så kan man inte se längre framåt än 6 månader. Efter 6 månader är det stopp. Så är det i mitt huvud också, fast hos mig går gränsen redan vid 3 månader.
Egentligen är det konstigt. Förut visste jag ungefär hur framtiden skulle bli. Typ solen går upp, man går till jobbet, man arbetar, äter och sover och sitter framför datorn. Jag visste att om tio år så skulle jag sannolikt jobba kvar på samma ställe, sannolikt vara ungefär lika tjock som förut fast med gråare hår, fler rynkor och insulinsprutor i stället för tabletter. Men nu förändras allting i en rasande fart och jag har ingen aning ALLS om hur min kropp, min hälsa och mitt liv kommer att se ut säg nyårsafton 2009.
Jag känner mig som en mörkare variant av Alice i Underlandet. En dag råkade jag snubbla och ramla ner i ett magiskt kaninhål i backen (kaninen i fråga måste ha varit stor som en älg, haha!) och sedan den dagen är tiden själv förändrad.
Den enda diffusa lilla ”plan” jag har för i år är att gå ner några kilon till och därmed komma ner under BMI 30 (som ju är den kliniska fetmagränsen). I övrigt är det bara att hålla hårt i stången framför sig och hoppas att berg-o-dalbanan inte spårar ur i första bästa tvära kurva. För någon avstängningsknapp eller någon fallskärm finns det inte. Bara fullt ös medvetslös! Rakt in i den okända framtiden.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
