2007-10-31

39. Cancerforum (hösten 2006)

I oktober 2006 blev jag tipsad om cancerforumet Cancertjejer – ett aktivt forum med en stödjande atmosfär. Hittade även till ett gyncancerforum – också bra men tyvärr inte lika aktivt. (Se länkar under ”13 blandade forum” till vänster.)

När jag berättade för andra (som inte hade haft cancer) om att jag var med på cancerinriktade diskussionsforum på nätet, då fick jag ibland negativa reaktioner som förvånade mig. Typ ”Usch! Varför det? Sånt är väl bara deprimerande!” Jag försökte då alltid förklara att det positiva faktiskt överväger för det mesta. Med råge.

Finns det negativa/tråkiga inslag på ett cancerforum? Visst! En väldigt negativ sak som jag snabbt lade märke till – det var hur LÖMSKT cancer kan vara. Folk fick en tumör, opererade bort den och fick strålning och/eller cellgifter och gick sedan på återkommande kontroller. Och hela tiden var allting okej – ända tills en dag när de plötsligt hade flera metastaser utspridda lite här och där i hela kroppen! Som om cancern vore något slags tidsinställd splitterbomb.

Ett cancerforum är utan tvekan ett ställe där somliga är jättesjuka, somliga är deppiga (undra på!), folk får återfall, folk genomgår plågsamma behandlingar, folk dör.

Men ett cancerforum är också ett ställe där man slipper känna sig ensam med en sjukdom som många tycker är så skrämmande att de inte ens törs tänka på den, än mindre prata om den. Ett cancerforum är ett ställe där man kan få svar på frågor och där man kan få stöd och uppmuntran när man känner sig nere. Samtidigt som det också är ett ställe där man själv kan svara på frågor och stödja andra. Ett cancerforum hjälper en att inte bli innesluten i sig själv, genom att man får tillfälle att intressera sig för och engagera sig i andra människor och deras öden.

Dessutom är det verkligen inte BARA eländes elände på ett cancerforum (som vissa verkar tro). Nej, även bland en grupp cancerdrabbade människor händer det positiva saker. Folk som INTE får återfall, tumörer som krymper, folk som blir friskare och mår bättre, folk som blir förälskade, folk som (oavsett sitt fysiska status) sprider humor och glädje omkring sig.

Visst är ett cancerforum ett ställe där det händer att folk lämnar på grund av att de dör. Men det är också (antagligen just därför!) ett ställe där folk firar att åren går i stället för att beklaga det. Det är ett ställe där alla inser den VERKLIGA innebörden av att bli gammal. Som är: LÅNGT LIV. Inte grått hår, rynkor, artros och folkpension!

2007-10-29

38. Snaggad (hösten 2006)

Så fort den första arbetsdagen var över skyndade jag genast till närmaste hårklippningsställe. Det vill säga sjukhusets frisersalonger. De var två stycken, en manlig och en kvinnlig, och låg bredvid varandra. För den kvinnliga var det tidsbeställning som gällde. För den manliga var det drop in. Och jag vill ju få håret åtgärdat GENAST.

Jag gick in på den manliga frisersalongen. Och upptäckte att jag inte (som jag hade trott) var den enda kvinnliga kunden där. Jag gick fram till en av frisörerna och sa som det var.
– Jag håller på att bli skallig! På grund av en medicin som jag måste ta. Så det här långa håret går ju inte längre. Jag vill bli snaggad. Går det bra nu? Vad kostar det?
– 150 kr. Och det går bra nu. Ska vi spara några hårslingor kanske?
– Varför det?
– Som jämförelsematerial. Ifall du skulle vilja ha en peruk i din egen hårfärg?
– Hoppsan, det tänkte jag inte på! Jo, det blir nog bäst!

Någon mössa hade jag ju inte tagit med mig (eftersom jag inte ägde någon!) men jag lindade halsduken (en stor sjal) runt huvudet. Muslimstil. Sedan åkte jag ner på stan och spanade efter huvudbonader. Jag behövde flera olika. Både varma för utebruk på vintern och tunna för innebruk. Och så några för höst och vår... Gärna i olika färger för att kunna matcha kläderna lite grand... Det slutade med att jag köpte stickade mössor, virkade kalotter, kepsar och tyghättor för flera hundra spänn.

Väl hemma började stora mössprovningen. Det var som att blanda en skräckfilm med en komedi. Varje gång jag såg mig själv med snaggat hår så blev jag förskräckt. Jag tyckte jag såg ut som en 50-årig nazistisk mördarpsykopat med tjurnacke! Sedan blev jag full i skratt när jag såg mig själv i mössa. Herregud, mössa hade jag ju inte haft sedan jag var barn! Och med mössa på så såg jag verkligen ut som en överdimensionerad jättebebis – som mamman hade tryckt dit en liten toppluva på! Det allra mest komiska var dock vintermössorna med öronlappar, snören och tofsar. Allting hängde och slängde och flaxade så fort jag rörde det minsta på huvudet!

Jaha. Två år till på detta vis alltså. Jag tänkte en stund på vad cancern hade åstadkommit i mitt liv. Den hade gett mig världens största bukväggsbråck och gjort så att jag förlorade först sexlusten och sedan håret. Veckotidningarna hade (som vanligt) artiklar om mode, skönhet och personlig utveckling. ”Höstens heta färger! Platt mage på tre veckor! Hitta ditt nya jag!”

Fet, frigid och flintskallig – det var MITT nya jag.

Fast det är klart, till och med DET var ju bättre än att vara död.

37. Tilltagande tunnhårig (hösten 2006)

Under ett återbesök på infektionsmottagningen så satt jag och plockade automatiskt med håret samtidigt som pratade med infektionsläkaren. Långa, mörka hårstrån från huvudet hade ramlat ner på axlarna, armarna och magen och lite överallt. Jag tog dem med pincettgrepp och slängde dem i infektionsläkarens papperskorg som stod bredvid. Doktorn stirrade på mig.
– Tappar du håret?
– Ja, tyvärr! Det är precis som när jag åt Waran! Eller rättare sagt, inte riktigt likadant för med Waran så fick håret en äckligt konsistens också. Det blev liksom strävt och kladdigt. Så är det inte nu. Men det ramlar av. Ja, du ser ju själv!
– Du får väl inte cytostatika?
– Nej, jag käkar bara högdos-Provera. Kan det vara den som ligger bakom? Jag minns inte att jag har hört något om håravfall som biverkning. Men Provera är den enda medicin jag äter förutom antibiotikan och diabetestabletterna.
– Jag ska titta i FASS nu med det samma!... Nej, jag kan inte se någonting om just det... Jo, förresten! Här står det ju: ”Håravfall”.

Toppen! Jag skulle bli flintskallig! För hur länge då? För resten av livet? Eller ”bara” ända tills nästa metastas dök upp? *Mutter, mutter!* Så fort jag kommit hem så ringde jag till onkinnan. Jag berättade att högdoshormonerna fick mig att tappa håret på och att jag därför inte ville äta dem i all evighet. ”Det går väl bra att vara skallig under en begränsad period, som man blir medan man får cellgifter till exempel, men jag vill inte se ut så FÖR ALLTID...”

Vi diskuterade hit och dit en stund. Till slut kom vi överens om att jag skulle fortsätta med högdos-Provera i två år till. För det är ju under de två närmaste åren efter en cancer som återfallsrisken är som allra störst. Sedan, om jag fortfarande var återfallsfri efter två år, då skulle jag få sätta ut Provera och låta håret växa igen.

Onkinnan undrade om jag ville att hon skulle skriva en remiss för peruk. Peruk? Jag föreställde mig att peruk måste vara som att gå omkring med pälsmössa på sig inomhus. Men, men, varför inte? Även om jag inte kunde föreställa mig att jag skulle använda peruk varje dag eller ens för det mesta så kunde det kanske ändå vara roligt att ha möjligheten, om man ville. Ibland, vid lite festligare tillfällen, så var det kanske trevligt att se någorlunda normal ut... Onkinnan sa att hon skulle fixa en remiss.

När jag hade håret utsläppt så såg det helt sjukt ut bakifrån/uppifrån. Min hjässa liksom tittade upp ur håret som en vit champinjon som växer i mörkbrunt gräs. Men tunnhårigheten syntes inte lika mycket när jag hade håret uppsatt som jag brukade – i en tofts mitt uppe på huvudet. Tofsen krympte visserligen. Gradvis blev den allt smalare och smalare. Från tjock boaorm till anorektisk daggmask.

När jag såg mig själv i spegeln framifrån (med uppsatt hår) så upptäckte jag att hårfästet inte längre var en skarp skiljelinje. Förut hade hårfästet varit vattendelaren mellan å ena sidan pannan/huden och å andra sidan håret. Håret hade legat som en tät mössa över skallen/hjässan och täckt den helt och hållet. Men nu syntes det hur pannan liksom övergick i den kupiga skallen. Håret dolde inte längre hjässan. Det syntes att jag hade ett KRANIUM. Läskigt!

Jag förstod att jag skulle bli tvungen att snagga mig förr eller senare. Men jag sköt upp det hela tiden. Den dagen jag skulle börja jobba efter sjukskrivningen så satte jag upp håret som vanligt. Tittade på det framifrån och tänkte att ”Äsch, det får duga än så länge!” Men sedan vred jag lite huvudet och tittade liksom från sidan...

Hjälp! Tinningarna lyste ju rakt igenom håret! Vit hårbotten mot mörkbrunt hår. Inte vidare snyggt. Otäcka gamla kranium som tittade fram som en dödskalle! Men nu var det för sent att göra någonting annat än att rusa till bussen och åka till jobbet.

2007-10-23

36. Hormonbehandling (hösten 2006)

Under tiden jag låg inne så hade onkinnan ju haft semester, men en av överläkarna från gynonkologen kom förbi som hastigast och hälsade på mig på gynavdelningen. Det var samma kvinna som kommit och känt på knölen tidigare, när jag hade varit inlagd på infektionsavdelningen.
– Jag kommer bara för att säga att du inte är bortglömd!
– Det låter bra! Vad händer sedan då? Cellgifter? Strålning?
– Strålning är uteslutet eftersom du redan är fulldosstrålad mot bäckenområdet. Det blir antingen cellgifter eller hormoner. Förmodligen hormoner eftersom tumören är radikalt avlägsnad.

Sedan, när jag var utskriven, kom så kom kallelsen till onkologmottagningen. Jag hade börjat återhämta mig efter operationen och infektionen och tyckte att det skulle bli ganska roligt att träffa onkinnan igen. Onkinnan var ”min” doktor, som representerade kontinuitet – medan alla andra läkare kom och gick snabbare än jag hann räkna dem eller ens uppfatta vad de hette eller inom vilken specialitet de hörde hemma. Dessutom kände jag mig ganska lugn eftersom hela tumören var bortopererad och ingenting annat skumt hade hittats i bukhålan.

Onkinnans inledningsfras var (jag minns det ordagrant): ”En sak ska du ha klart för dig! Nu har du den här skiten i dig och den kommer att spöka till det för dig fler gånger!”

FLER gånger? O_O Jubel! >_<

Hon började prata om cellgifter som om det redan var bestämt att jag skulle få cytostatika. Det förvånade mig.
– Ska jag få cellgifter? Men när jag låg inne så sa de ju, både avdelningsläkaren och en överläkare härifrån, att det sannolikt skulle bli frågan om hormoner. Var det fel?
– Nej, i och för sig inte. Du kan få hormoner i stället om du hellre vill det. På det här stadiet finns det ingenting som talar mer för det enda än för det andra. Ska vi titta på biverkningarna?

Onkinnan slog upp biverkningsavsnittet för hormonmedicinen i FASS och började läsa högt för mig. Biverkningarna som hörde till lät förvisso inte roliga. Viktökning, akne och ökad risk för blodproppar. Vätskeretention och uppsvullnad var vanligt, ibland till och med i form av något som kallades ”månansikte” (precis som vid medicinering med kortison). Men speciellt reagerade jag på att det stod att medicinen måste ges med försiktighet till patienter med fetma och diabetes. Hm...! Men när jag sedan fick höra vad man kunde vänta sig som en följd av cellgifterna så var valet inte ett dugg svårt. Som att välja mellan snuva och digerdöden ungefär.
– Hormoner, tack!

Tabletterna hette Provera. Det var samma preparat som jag hade fått tidigare, mot blödningsrubbningarna när jag hade PCO. Men de här tabletterna var mycket, mycket starkare. Högdos-Provera. Och hur länge skulle jag käka högdos-Provera? Onkinnan log.
– Det fina med de här tabletterna är att du kan äta dem resten av livet!
– Resten av livet? (Jag log inte tillbaka.)
– Eller så länge de fungerar.
– ”Fungerar” lika med inga fler återfall?
– Just det! Så länge hormonerna fungerar så får du fortsätta med dem.
– Och om de inte fungerar?
– Då blir det cytostatika.

2007-10-22

35. Avancerad hemsjukvård (hösten 2006)

Det var verkligen jätteskönt att äntligen få komma hem igen! AHS-sköterskor kom hem till mig varje dag och lade om såret på magen och gav mig intravenös antibiotika i venporten. Ibland tog de blodprover, också det genom venporten. Varje eller varannan vecka åkte jag in till infektionsmottagningen för inspektion. De spanade på mina blodprover (främst CRP) och undersökte hur såret utvecklade sig.

Hade ungefär lika mycket krafter som en urkokt gammal skurtrasa. Jag kunde till exempel sitta i soffan och tänka: ”Vad pigg jag är! Jag vill göra något! Vad ska jag hitta på?” Och så reste jag mig upp... ”Pust! Flämt! Hjälp, jag måste vila!” Minsta grej gjorde mig helt slut. Jag blev andfådd bara av att gå några meter över golvet.

Men det berodde i alla fall inte på ökad tyngd, för jag hade blivit 10 kg lättare under sjukhusvistelsen. 13 kg om man räknade från när jag fick feber och började känna mig sjuk. Det tog ett tag att fatta att viktnedgången faktiskt hade ägt rum. Visserligen, sjukhusmaten var ingen höjdare, enligt mitt barnsliga smaksinne. Men att jag hade varit hemskt dålig på att äta av själva MATEN, det betydde absolut inte att jag svalt. Visst inte! För det första så hade jag brukat ladda upp till frukosten med tre eller fyra mackor. Dessutom hade det slunkit ner en hel del onyttigheter. På kirurgen 3 till exempel, där hade personalen bakat kladdkaka till patienterna varje helg. Och DET hade jag minsann ätit – varje lördag och söndag. Ja, när ingen var i närheten så tog jag till och med TVÅ bitar ibland... Och inte heller hade jag tackat nej när det var glass till söndagsefterrätt.

Men ändå, trots alla dessa onyttigheter, trots alla dessa KOLHYDRATER (smörgåsar och fikabröd), så hade jag gått NER i vikt. Och inte så lite heller! Fast kraftlösheten fick mig att undra om det kanske ändå inte är så att kroppen trots allt behöver MAT för att må riktigt bra... Hade fått såna antydningar ibland medan jag fortfarande låg inne på gynavdelningen.
– Ditt albuminvärde är lågt.
– Vad är albumin för något?
– En sorts protein.
– Varför är det lågt?
– För att du äter för dåligt!
– Äter för dåligt? Men jag är ju smällfet!
– ”Äter för dåligt” betyder inte nödvändigtvis samma sak som ”äter för lite”. Kalorier och näring är inte samma sak. Skräpmat och godis till exempel. De ger kalorier, men ändå inte den näring kroppen behöver.

Nå, hemma åt jag i alla fall lite nyttigare än jag hade gjort på sjukhuset. Det vill säga hemma levde jag på mat i stället för på fikabröd. Hemma blev det halvljust fullkornsbröd till frukost. Pålägg: brieost, leverpastej, ägg eller makrill i tomatsås. Lunch och/eller middag blev till exempel leverbiff och stuvade makaroner. Eller makaroner och köttfärssås. Eller köttbullar och makaroner. Eller korv och makaroner med purjolök och tomater. Ja, naturligtvis – pasta, pasta, pasta! Vad annars? Till fika blev det frukt. Inte för att jag försökte vara nyttig, utan för att 6 veckor på sjukhus med tråkiga gamla äpplen hade gjort att jag drabbatas av akut ”fruktgalenskap”. Jordgubbar, vattenmelon, nektariner, kiwi, körsbär – jag kunde knappast få nog! Snask saknade jag inte särdeles.

Länge var jag tvungen att bli skjutsad överallt. Farsan körde mig till affären trots att det bara var fem minuters promenadväg. Men så långt orkade jag inte alls gå i början. Väl inne i affären så hängde jag som en död sill över kundvagnen och när vi kom fram till kassan var jag svimfärdig. Jämt och ständigt behövde jag sätta mig ner och vila.

AHS gav mig en blodtransfusion för att bättra på mitt låga Hb. Jag satt framför datorn (var annars?) med droppställningen intill mig. Sjuksköterskan drack kaffe tillsammans med morsan och farsan. Det tar en stund att få blod och enligt reglementet måste en sjuksköterska finnas till hands om det skulle behövas. (Vad som nu skulle kunna hända? Det vet jag inte.)

Långsamt, långsamt blev jag piggare. Blodproverna visade bättre resultat och jag orkade lite mer. Besöken på infektionsmottagningen glesades ut och jag fick övergå till antibiotika i tablettform. Strax före riksdagsvalet i september packade morsan och farsan ihop sina pinaler och åkte hem till sig. För nu orkade jag själv gå till affären, handla och sedan gå hem igen – utan att stanna och vila på vägen. Jobbigt var det, visserligen, men det var ingen risk för att jag skulle falla avsvimmad till marken.

2007-10-18

34. Friskare – och sjukare (augusti 2006)

Till en början återhämtade jag mig snabbt från operationen. På dag tre drogs alla slangar bort. Vätskedroppet, kisskatetern och epiduralbedövningen. Jag fick duscha och ta på mig riktiga kläder. Och nu blev jag inte heller längre serverad måltider på rummet. Framåtböjd över mitt stora bråck (som ju inte hade åtgärdats), gick jag ut till matsalen varje gång det var dags att äta.

Ett par dagar därefter så började jag känna mig sjuk. Inte på något specifikt vis utan mer som en allmän sjukdomskänsla i hela kroppen. Blodprover visade att CRP raskt höll på att stiga igen. Fler prover togs. Blododling. Odling från operationssåret. Urinprov och bajsprov.

Yep, infektion på gång igen. Tydligen hade jag resistenta enterokocker. Det var inte farligt för vanliga, friska människor, men det var inte bra för till exempel nyförlösta mammor och deras nyfödda bebisar. Och grejen var att gynavdelningen satt ihop med BB-avdelningen. I ena halvan av korridoren fanns nyblivna mammor med skrikande bebisar. I andra halvan av korridoren av fanns kvinnor som fått livmodern bortopererad. Vad sägs om den fiffiga planeringen?

Matsalen var gemensam och låg på BB-sidan. Det betydde en extra lång korridorpromenad för nyopererade Tintomara. Men det är förvisso meningen att man ska röra på sig efter en operation. Så att man inte får blodproppar. Och så att kroppen över huvud taget kommer igång igen och börjar fungera som den ska. Vi är ju inte gjorda för att ligga stilla på rygg i en säng hela dagarna i ända!

Men nu, på grund av de resistenta enterokockerna, så blev jag plötsligt isolerad i ett enkelrum. Ett rum med trasig radio och obefintlig TV. Det hade funnits en TV förut, men den hade visst exploderat förra sommaren. Antennsladden hängde nu från antennuttaget, utan vidhängande apparat i andra änden. Roligt värre! Jag frågade om jag inte kunde få lämna avdelningen ibland och besöka den så kallade centralhallen, där det fanns till exempel affär och restaurang. Nej, det fick jag inte, för det skulle ju innebära att jag kom ut i avdelningskorridoren och vidrörde dörrhandtagen och så vidare. *Suck!*

Jag fick farsan att ta med sig en massa grejer till min lilla fängelsecell: CD-spelare och drösvis med skivor, flera böcker och några studsbollar. Och så min kära lilla bordsfläkt. Bra att ha vid plötsliga värmeattacker – oavsett om dessa beror på feber, sommarväder eller klimakteriet!

Men alltså... Isoleringen höll på att ta knäcken på mig. Jag blev mer och mer nedstämd och apatisk för varje dag och vecka som gick. Till slut låg jag bara i sängen dygnet runt. Sov ibland, stirrade i taket ibland. Rummet hade fönster visserligen, men den utsikten tröttnade man hemskt fort på. Det enda som syntes var andra höga sjukhusbyggnader. Vita väggar med fönster där ljuset speglades. Ingen himmel, ingen grönska, inga människor.

Jag började tjata om att jag ville flyttas över till infektionskliniken. Jag tyckte att jag borde vara deras patient nu – nu när kirurgin var avklarad och det var bakterierna som var problemet. Dessutom: på infektionsavdelningen skulle jag kunna gå ut, eftersom varje patientrum hade en egen utgång. Men mina bakterier var inte tillräckligt intressanta för att jag skulle hävda mig i konkurrensen med de andra infektionspatienterna. CRP hölls någorlunda i schack med hjälp av den antibiotikaregim som infektionsläkarna hade bestämt. Jag var för frisk för att skrivas in på infektionskliniken, men samtidigt för sjuk för att få skrivas ut och åka hem.

En dag, när jag hade legat inne på sjukhus 6 veckor i sträck, kom det en infektionsläkare på besök. Genast kvicknade jag till ur mitt vegetativa tillstånd.
– Kan jag inte få flytta över till er på infektion?
– Nej, tyvärr, det kan vi inte motivera. Dels har vi har fullbelagt. Dels är din infektion inte riskabel för andra människor generellt sett. Du behöver bara undvika kontakt med nyopererade patienter, sjuka åldringar och nyfödda bebisar.
– Jamen just här finns det ju både nyopererade och nyfödda! Därför får jag inte lämna rummet ens! Och dessutom håller mina lårmuskler på att förtvina! Det känns tydligt! När jag reser mig upp från toaletten så darrar benen som om jag skulle ha vägt 300 kilo! Om jag ligger här mycket längre till så får jag bäras ut på bår!

Infektionsläkaren log mot mig.
– Är du trött på att ligga på sjukhus?
– Ja. Ja! JA!
– Då har jag kanske en lösning. Du är cancerpatient, eller hur? Det innebär att du har rätt till något som heter Avancerad hemsjukvård. AHS. Har du hört talas om det?
– Nej, vad är det?
– AHS är en egen liten klinik. De består av både läkare och sjuksköterskor som vid behov åker hem till patienter och ger dem sjukvård i hemmet. Sköter om venportar. Ger intravenös antibiotika. Ger blodtransfusioner. Tar blodprover. Lägger om infekterade sår...
– Då vill jag ha AHS! Så fort som möjligt! Kan jag få det?
– Tja. Har du någon där hemma som kan hjälpa dig med allt annat som behövs då? Matlagning och inköp till exempel? Du är ju fortfarande sjuk. Skuttar inte fram direkt...
– Morsan och farsan bor hos mig just nu! DE kan hjälpa mig! Ja, om jag får komma hem så slipper de ju åka hit och hälsa på också! Och så får jag träffa mina katter! Och så kan jag gå ut på nätet igen! Och även ut i naturen! Hurra, hurra!

Infektionsläkaren skrattade.
– Jag ska prata med AHS. Och med avdelningsläkaren här också förstås. För det är ju trots allt hans patient du är, ända tills han bestämmer annorlunda!

33. Besked om operationen (juli 2006)

Jag visste att gynkirurgskan skulle gå på semester så när hon inte dök på hela dagen, då tänkte jag att ”hon har förstås haft jättemycket att göra och hann inte komma hit”. Men fram emot kvällen dök hon plötsligt upp vid min sängkant. Hon log brett och förklarade att operationen varit lyckad.

Att ingreppet hade tagit så himla lång tid berodde på många väntetider. För så fort de fick syn på något misstänkt i bukhålan på mig, då tog de prov på detta och skickade i väg för analys. Sedan var de tvungna att vänta på svaret innan de fortsatte operera. Och i min bukhåla hade det funnits en hel del saker här och där som såg skumma ut. Men som tur var så visade alla analyser bara ”inflammatorisk reaktion” och inte ”maligna celler”. Den enda cancer som hade hittats var den som fanns i själva den stora cancertumören.

Att halva tjocktarmen tagits bort berodde INTE på massiva cancerangrepp. Tvärtom, tumören hade bara suttit lite, lite grand i tjocktarmen. I mitten liksom. Gynkirurgskan skissade i luften hur tjocktarmen och ändtarmen sitter inuti en människa. Sedan förklarade hon att tjocktarmen alltid tar skada av strålbehandling mot bäckenet. Den blir liksom ömtåligare och går lättare sönder. Det var därför hon inte hade vågat göra ”en vanlig anastomos, som med tunntarmen”. I stället gjorde hon en hemicolektomi, det vill säga hon tog bort halva tjocktarmen – den del som suttit mellan tumören och tunntarmen. Angående eventuell konstant skitränna till följd av detta så sa hon att så skulle det INTE bli. Gynkirurgskan sa att hon hade kollat upp saken. Man KAN klara sig lika bra med en halv tjocktarm som med en hel.

Cancertumören hade varit stor, men den hade inte innehållit enbart cancerceller utan också närmare en halvliter var. Äckligt, men så var det. Tumören hade omslutit delar av tarmarna och dessa delar var trasiga, så att tarminnehållet hade kommit ut i tumören. Så tumören hade börjat som cancertumör och sedan utvecklats till att bli en varböld också. Det var det jag hade blivit sjuk av. Och tur var det! Att jag blivit sjuk I TID alltså. För om tarminnehållet och varet hade forsat ut i bukhålan, då skulle läget snabbt ha blivit kritiskt (akut bukhåleinflammation).

En bra sak var också att jag hade fått en port-a-cath inmonterad (de passade på när jag ändå låg på operationsbordet). En port-a-cath är en liten dosa som sitter inopererad under huden någonstans på bröstkorgen, ofta i närheten av nyckelbenet. Från dosan går det en ledning till ett lite större blodkärl. När porten ska användas (till exempel för att ta blodprov eller ge cellgifter) då sätter sjuksköterskan in en speciell L-formad nål i dosan. Nålen sticks igenom huden och igenom dosans membran – och på så sätt når man blodomloppet. I andra änden av port-a-cath-nålen sitter en kort slang med en kran.

Om porten ska användas ofta, typ varje dag, då får nålen (med slang och kran) sitta kvar fem dagar i taget. Var femte dag byts ut den ut av hygieniska skäl. En genomskinlig plastklisterlapp skyddar nålen och håller den på plats. Om porten däremot ska användas bara en gång i veckan eller ännu mer sällan, då tar man bort nålen direkt efter att den använts.

En port-a-cath håller inte för evigt, förstås, men ganska länge ändå. Min morsa, som fått cellgifter, hade till exempel sin port-a-cath i fem år. Om JAG skulle få cellgifter eller inte hade de ingen aning om vid tiden för operationen. Men de satte in porten ändå, för säkerhets skull. Och himla glad för det blev den svårstuckna Tintomara... Hipp, hipp, hurra! Ja må han leva i hundrade år! (Port-a-cathen alltså.)

Senare kom också avdelningsläkaren och pratade med mig om operationen.
– Man hittade inga cancerceller, förutom de som fanns i själva tumören. Till allas förvåning, för när man öppnade dig så såg läget betydligt mer alarmerande ut. Men så var det alltså INTE. Fattar du hur BRA det beskedet är?
– Jodå, nog förstår jag alltid. Ni trodde att det var fritt fall i bukhålan. Och i så fall hade det varit kört tämligen genast. I stället hade jag EN metastas. Vilket är bättre. Inte bra, långt därifrån. Men bättre.

2007-10-14

32. Skräckuppvaknande (juli 2006)

När jag vaknade låg jag på operationsbordet. Rummet var tomt på folk, sånär som på en grönklädd man som höll på och grejade med någonting lite längre bort. Jag försökte röra på mig. Då upptäckte jag tre hemska saker. För det första att jag var förlamad i höger kroppshalva, höger arm och ben. För det andra kände jag att min vänstra knäskål (den jag brukar ha problem med) var ur led. För det tredje kände jag att jag hade en slang i halsen som brände som eld och hindrade mig från att svälja ordentligt. Jag kraxade för att påkalla den grönkläddes uppmärksamhet.

– Jaså du är vaken! Ja, vad är det?
Nu kunde jag redan höja högerarmen lite grand, även röra på höger ben. Förlamningen släppte tydligen i rask takt. Jag försökte samla saliv i munnen för att kunna prata tillräckligt högt och tydligt.
– Min vänstra knäskål är ur led!
– Nej då, det är den inte!
– Jo! Det är den visst!

Flera personer kom plötsligt fram till mig. De tog tag i lakanen som jag låg på och lyfte över mig från operationsbordet till sjukhussängen. Jag vrålade rakt ut som en stucken gris när det vänstra benet rördes i knäleden. Helvetes jävlars vad ont det gjorde! Men sedan släppte den värsta smärtan ganska snabbt. Knäskålen hade tydligen åkt på plats igen. Den grönklädde mannen stirrade förvånat på mitt ben.
– Oj då! Den var visst ur led ändå, för nyss hade du liksom en bulle på ena sidan av knäet och nu har du inte det längre...
– Grrr!
– Vad konstigt. Luxerar du så där lätt?
– Grrr!

Jag skjutsades i väg till IVA. Kände igen mig från förra gången. Tittade på klockan på väggen... Men vad i fridens dar! Det var ju kväll! Alltså hade jag legat på operationsbordet HELA DAGEN LÅNG! Jag hade varit sövd i tio timmar! Varför då? Hade något gått på tok under operationen? Vad hade de gjort med mig egentligen? Jag kraxade för att påkalla uppmärksamhet. (På IVA är det alltid fullt med folk runt omkring en.)

– Ja, vad är det?
– Slangen i halsen! Den gör jätteont! Svider som eld! Kan ni ta bort den?
– Nej, den måste du ha i tre dagar enligt din kirurg! Det är en sond förstår du. Den behövs ifall tarminnehållet skulle börja gå baklänges. Då kommer det upp i sonden i stället för att hamna i dina lungor.
– *Suck!* Vad hände under operationen då? Vad gjorde de? Var det något som gick fel?
– Få se här vad det står... Nej då, inga fel alls! Allt gick precis som planerat! Hela tumören togs bort, plus halva tjocktarmen och en bit av tunntarmen. Inga problem alls så vitt jag kan se!

Jaså? Halva tjocktarmen! Skulle det bli sprutlackering på dass hädanefter? Jaja, den dagen den sorgen. Jag var hemskt trött efter narkosen och försökte förtvivlat att sova, men den hemska, hemska slangen väckte mig hela tiden. Den satt som en stoppkloss i halsen på mig och sved som eld varje gång jag svalde. När jag över huvud taget kunde svälja! Ibland tog det stopp helt och hållet när jag försökte och då fick jag panik. Vilket genast fick IVA-apparaten att börja illfänas, den skvallerbyttan! Pip-pip! Tut-tut! Blink och blösk!

Jag blundade hårt och började skissa på en desperat överlevnadsplan. Så fort jag kom upp till avdelningen så skulle jag liksom ”råka” dra bort den där sonden... Om jag måste välja mellan att kvävas nu eller sedan så valde jag sedan! Och för att inte tala om SMÄRTAN! Jag kände att jag höll på att bli absolut GALEN på denna brännande eld! Tre dagar med sonden? Tre dagar? Om jag överlevde i tre timmar så var det sensation!

Nästa morgon, när jag äntligen blev hämtad tillbaka på avdelningen, så kom en av gynsköterskorna in till mig. Jag blängde dolskt på henne, men hon log bara glatt tillbaka.
– Nu ska vi dra den där sonden! Doktorn sa direkt att den skulle bort, så fort hon fick höra vilket elände du hade med den. Blir det bra?

31. Op nr 2 planeras (juli 2006)

Jag flyttades över från kirurgen 3 till gynavdelningen. Fick träffa både en narkosläkare och den gynkirurg som skulle operera mig. Kände igen rutinerna från förra gången.

Narkosläkaren (en kvinna med världens underligaste frisyr – kanske resultatet av någon sorts sjukdom?) försökte sälja in epiduralbedövning som postoperativ smärtlindringsmetod.
– Man mår mycket bättre efteråt och återhämtar sig mycket snabbare!
– Hm. Nåja. Sist hade jag morfinpump och den fick jag ju andningssvårigheter av. Kanske fick jag för hög dos? Typ att de doserade utifrån min vikt, som om jag hade varit stor och stark. Men i själva verket är jag ju liten och fet. Så jag kanske fick för mycket droger.
– Nej, det tror jag inte! Andningen är ALLTID ett problem vid stor övervikt, både under själva narkosen och efteråt. Det hade nog mest med det att göra. Men just därför skulle epiduralbedövning vara det allra bästa för dig!
– Jaja. Okej då! Jag får väl testa epiduralen.

– Är det någonting mer du funderar över?
– Hm... Ja, det är det här med narkosen... Det är ju olika vilka skräckföreställningar man har. Jag vet till exempel många som är rädda för att bli sövda för djupt, så att de aldrig vaknar mer. Men det är inte jag rädd för. För när man är död, då slipper man ju bekymra sig. Så tänker jag. Nej, det JAG är rädd för, det är att bli för YTLIGT sövd. Att jag ska vara vaken under hela operationen och känna precis allting, vart enda knivsnitt. Samtidigt som jag är förlamad på grund av de muskelavslappnande medlen. Så att jag inte kan meddela mig med omvärlden.
– Ja, det fenomenet existerar. Det kallas awareness. Men det är väldigt, väldigt ovanligt! I normala fall, om narkosläkaren gör sitt jobb ordentligt, så ska det inte kunna ske. För även om patienten inte kan prata eller röra armar och ben, så ska en uppmärksam narkosläkare ändå kunna upptäcka om något är fel. Du vet, kroppen har automatiska, icke viljestyrda reaktioner. Dessa kan man se och mäta. Till exempel att man svettas och att pulsen stiger. Om något sådant inträffar så förstår man genast att patienten inte är tillräckligt sövd. Och åtgärdar det direkt. Så du behöver inte oroa dig för awareness!

Gynkirurgen var inte samma som förra gången. Kanske hade den gubben semester? Hur som helst, den nya kirurgen var en lång och smal medelålders kvinna som jag genast fick ett positivt intryck av. Hon var polare med onkinnan också visade det sig. Om hon var skicklig eller inte kunde jag förstås inte veta, men jag bestämde mig snabbt för att lita på hennes yrkesmässiga kompetens. Jag låg på en brits med magen i vädret medan hon inspekterade knölen. Hon kände på den och kommenterade att den var stor, större än hon först hade trott. ”Ja”, sa jag, ”knölen syns bäst när jag ligger på rygg. När jag står upp, då döljs den liksom i bråcket och hängfläsket. För min mage är ju stor annars också. Men när jag ligger ner, då står knölen rakt upp! Det är precis som i visan: mage som en sockertopp!”

När det var dags så kördes jag ner till operationssalen tidigt på morgonen. Tydligen var jag första patienten. Jag fick sätta mig upp och sitta med lätt böjd rygg medan en narkossköterska förde in epiduralslangen i ryggraden på mig. ”Det kan hända att det känns lite grand om slangen tillfälligtvis kommer åt någon av nerverna i ryggraden.”

Lite grand? Tillfälligtvis? Ha! Slangen skrapade mot nerverna precis hela tiden! Det kändes som om någon hade stoppat in ett strömförande kostängsel i ryggraden på mig. Jag skrek i princip oavbrutet, av smärta, obehag och förskräckelse. Och aldrig blev de klara heller, kändes det som! Men till slut, efter en evighet, var epiduralen äntligen på plats. Då fick jag lägga mig ner på operationsbordet.

De grönklädda stökade på runt omkring mig. De pratade och skrattade som om de förberedde en rolig utflykt eller något. Till slut började jag undra om de kanske hade glömt bort att jag skulle sövas ner. Jag sneglade mot klockan på väggen. Tänk om jag fortfarande var vaken när kirurgskan kom in med skalpellen i högsta hugg! Men plötsligt kände jag hur det snurrade till i skallen. Hela kroppen blev skönt avslappnad, som om jag flöt omkring på ett mjukt moln. Alla oro försvann helt tvärt, så att jag inte ens kunde föreställa mig vad oro var. ”Woohoo!” tänkte jag. ”Nu fick jag droger!” Sedan minns jag inget mer.

30. Närhet, väntan, längtan (juli 2006)

Förra gången jag blev sjuk och inlagd så hade prognosen varit bättre. Så vitt man visste fanns det ingen spridning och det mesta såg ljust ut. Nu var prognosen genast sämre i och med att ett ÅTERFALL hade dykt upp. (Alla som någon gång har haft cancer är rädda för ÅTERFALL.) Men ändå mådde jag bättre psykiskt den här gången – tack vare att den sociala biten fungerade bättre.

Förra gången hade min älsklingskatt nyss dött, min kompis L var utomlands och mina föräldrar kunde inte komma och hälsa på mig. De bodde nämligen 120 mil bort och kunde inte ta ledigt från sina jobb. Men den här gången funkade allt sånt mycket bättre. Morsan och farsan bodde betydligt närmare (nu var avståndet bara 40 mil) och dessutom hade de blivit folkpensionärer. Så nu hade de tid att komma. Och det gjorde de också. De kom upp till mig och bodde i min lägenhet och passade katterna medan jag låg inne på sjukhus.

Ja, jag hade två katter nu igen. Ungefär samtidigt som jag gick på strålbehandling, alltså hösten 2004, hade jag skaffat en ny liten kompis till Octavia. Olivia hette det lilla busfröet. Gamla Octavia hade INTE blivit glad till att börja med. Tvärtom faktiskt – hon var direkt HATISK och MORDISK mot den lilla kattbebisflickan, hur denna än pep och ”kvittrade” och försökte ställa sig in. Men, men, redan efter ett par veckor så hade lillan blivit nödtorftigt accepterad. Och efter ytterligare ett par veckor så var Octavia mer intim med Olivia än hon hade varit med sin egen tvillingsyster! Antonia hade nämligen inte varit direkt överförtjust i oändligt långa tvättceremonier. Men Olivia, hon var en riktig ”tvättmoster”, precis som Octavia. De nästan tävlade om vem som kunde tvätta den andra mest, längst och ihärdigast!

Jag ringde många telefonsamtal under sjukhusvistelsen och fick ganska många besök också. Plus att morsan och farsan kom varje dag en stund på eftermiddagen eller kvällen. Och allt det behövdes verkligen – för herregud vad det är TRÅKIGT att ligga på sjukhus! Man typ ligger på rygg i sängen och väntar på att dagarna ska gå! Jaja, klart man försöker vara uppe lite också, men man blir liksom apatisk efter ett tag. Mer och mer ju längre tiden går. En fortlöpande institutionalisering. En gradvis passivisering.

Den mesta tiden ägnar man åt att VÄNTA. Man väntar på frukost. Man väntar på ronden. Man väntar på antibiotikan. Man väntar på lunch och middag. Man väntar på besök. Man väntar på att CRP ska sjunka och Hb ska stiga. Man väntar på olika undersökningar – och sedan väntar man på provsvaren!

Och så LÄNGTAR man också. Man längtar efter sina bebisar (åh, att få pussa deras kalla, fuktiga nosar och deras varma, sammetsmjuka öron!). Man längtar efter att få ligga i sin egen säng och sitta på sina egna stolar. Man längtar efter riktigt stark pizza och färska jordgubbar och iskall vattenmelon, i stället för den evinnerliga kokta fisken och de träiga äpplena och de torra skorporna. Man längtar efter kabel-TV-kanaler. Man längtar efter musik. Man längtar efter sina böcker. Man längtar efter sin dator. Man längtar efter Internet. Och framför allt så längtar man efter att bli frisk nån jävla gång och äntligen få komma HEEEEEEEM…

2007-10-13

29. Favorit i repris! (juli 2006)

Doktorn var brunhårig och brunögd och talade med svag utländsk brytning. (Faktiskt påminde han lite grand om dr Kovac i Cityakuten! :-) Han tittade allvarligt på mig och sa:
– PAD-svaret har kommit nu. Analysen visar att knölen du har i magen är en metastas från din livmodercancer.

Livmodercancer? Jag trodde knappt mina öron! Om jag inte hade legat på rygg i sängen så skulle jag bergis ha fallit avsvimmad till golvet. Cancer hade jag varit beredd på. Så klart. Men en METASTAS! Hur fan hade det gått till? Hela livmodern hade ju opererats bort, med cancer och allt, och det hade inte funnits någon spridning. Och nu fanns det helt plötsligt spridning. Eller vaddå?

– Är ni verkligen säkra på att det är just LIVMODERCANCER?
– Ja, det är vi säkra på. Cancercellerna är av precis samma sort som de du hade i livmodern för två år sedan.
– Det var som fan!
– Ja, det kan man säga.
– Och vad händer nu då?
– Du kommer att flyttas över till kvinnoklinken. All gyncancer opereras nämligen av gynkirurger. Och sedan blir det förstås någon form av cancerbehandling. Kanske cellgifter. Men det är inget som vi kirurger lägger oss i. Det kommer att skötas av onkologen. Eller rättare sagt gynonkologen. Visst har du en doktor där?
– Ja. Fast hon har semester nu.
– Nå, det kan ju ändå inte bli någonting förrän det kirurgiska är avklarat.

– Och hur blir det med bråcket? Kan ni inte laga det också när ni ändå är i farten? Jag skulle helst vilja få ett nät inlagt.
– Ja, det stämmer att man lagar bråck med nät. Bråck är mitt specialintresse för övrigt. Jag har gjort många bråckoperationer. Och ditt bukväggsbråck skulle verkligen behöva åtgärdas. Men tyvärr är det inte säkert att det går att ordna i samband med just den här operationen. Troligtvis inte.
– Varför det? För att jag är för tjock?
– Nja, inte bara därför. Jag tänkte mer på din infektion. Och så vet vi inte riktigt hur det ser ut där inne förrän vi har öppnat och tittat. Antagligen blir det en ganska komplicerad operation. Tumören är stor och går in i tarmarna. Och det är ju viktigt att försöka få bort ALL cancer. Så vi får nog koncentrera oss på tumören den här gången och fixa bråcket en annan gång.

Vad gör man när man har fått ett cancerbesked? Jag vet vad JAG gjorde. Samma som förra gången. Jag ringde till mamma!

28. Ultraljud & biopsi (juli 2006)

CT- och MR-undersökningarna visade tydligt att min uppsvällda mage inte berodde bara på vanligt fläsk eller vätska utan att det faktiskt fanns en stor knöl där inne. Ett av röntgensvaren beskrev knölen som en ”solid pjäs”. Men vad bestod den ”solida pjäsen” av? Det gav röntgenundersökningarna inget besked om.

Därför skulle jag nu få göra en biopsi. Det vill säga man skulle ta ett vävnadsprov från knölen. Detta skulle göras under ultraljud, så att de skulle kunna se ordentligt var de stack och inte skadade tarmslingan som gick igenom knölen. För så var det. Knölen omslöt tydligen en bit av tunntarmen.

Sagt och gjort! Åter till röntgen, den här gången för ultraljud och biopsi. Jag låg på en brits med magen i vädret. Läkaren gav mig lokalbedövning. Det sved som sjutton, precis som hos tandläkaren. Sedan fick jag ligga ensam och vänta en stund, medan bedövningsmedlet verkade.

Därefter kom doktorn tillbaka, nu med en lång, grov nål. Och ett annat spetsigt verktyg. ”Jag börjar med att göra ett litet hål i huden först”, sa han. ”Huden är seg nämligen. Om man inte gör hål först så måste man HUGGA in biopsinålen. Och det vore kanske lite onödigt!”

Håltagningen kändes bara som om han ritade en prick på min mage med en kulspetspenna. Sedan körde han den långa, grova biopsinålen djupt in i knölen. Nålen satt fästad vid en ultraljudsmojäng. Doktorn tittade på en bildskärm samtidigt som han grejade med nålen. Under tiden konverserade han den sjuksköterska som assisterade honom. Både läkaren och sköterskan såg ut att vara 60+ år gamla. De hade säkert jobbat här i decennier! Det kändes tryggt, tyckte jag. Då visste de nog vad de sysslade med.

Efteråt, när jag hade befriats från alla gröna skynken, så höll sköterskan upp ett mätglas framför mig. Mätglaset var fyllt med en genomskinlig vätska och i den vätskan flöt det omkring små, smala, vita korvar. Korvarna var de provbitar som hade tagits ut ur knölen. Såg ut som vitt späck tyckte jag!

Sedan följde en lång tid av väntan. Nå, SÅ lång var väl inte tiden, objektivt sett. Men det känns ju alltid så. Tre dagar känns som tre veckor! Avdelningssköterskan sa hela tiden: ”Vi vet inget ännu, men så fort vi får höra så kommer doktorn in och berättar för dig!”

Och en dag hände det. Det var inte tiden för rond eller någonting. Ändå kom det plötsligt in en läkare på rummet. Han tog en stol, gick fram till min säng och satte sig ganska nära. Då förstod jag. Det var säkert som jag hade trott hela tiden. Yep. Kaosklotet var en cancertumör! Frågan var bara vilken sort. Jag tänkte på morsan som hade haft två olika sorters cancer ganska tätt inpå varandra. Så vad var det jag hade fått? Någon sorts tarmcancer kanske? Knölen satt ju inne bland tarmarna.

27. Kirurgen 3, CT & MRT (juli 2006)

En positiv sak med sommarstängningarna var att jag hamnade på kirurgen 3. I vanliga fall är kirurgen 3 bara öppen för patienter som ska genomgå kärlkirurgi, medan övriga kirurgfall hamnar på kirurgen 1 eller 2. Och saken är den att kirurgen 1 och 2 är gammalmodiga avdelningar, precis som den där medicinavdelningen jag legat på tidigare. Det vill säga långa, raka, tråkiga sjukhuskorridorer och inga egna toaletter till varje patientrum.

Men kirurgen 3 var en ny och jättefin avdelning med en helt annorlunda design. Kirurgen 3 var inte smal och korridorlik utan liksom bred och öppen, som ett kontorslandskap ungefär. Här och där fanns det små ”myshörnor” med soffor och fåtöljer för patienter och besökare. Det fanns också en balkong med utsikt över den gamla sjukhusparken och dammen. Och ovanför varje säng fanns det en liten TV med hörlurar – så att även på en flersal kunde varje patient själv välja vilket TV-program han/hon ville se, utan att störa någon annan. Dessutom fanns det här alltid två olika maträtter att välja på vid lunchtid. Hurra!

Jag liksom piggnade till på kirurgavdelningen. Jag gick omkring i det ”öppna landskapet” och betraktade nyfiket allt som försiggick. Jag provsatt sofforna i alla myshörnor. Jag tittade på TV. Jag läste böcker. Jag åt mer mat, åtminstone när det serverades pasta. Jag pratade också lite grand med de andra patienterna. Och då visade det sig att en hel del av dem hade opererats för olika former av cancer. Levercancer, magsäckscancer, bröstcancer... Usch, otäckt!

Inom en vecka hade jag fått tid för både CT och MRT. CT:n var ju inget nytt. MRT-undersökningen gick ut på att man skulle ligga på en smal brits som skjutsades in i en trång cylinder. Tja, cellskräck hade jag inte. Men jag var FET... Dock hade jag gått ner sju kilo sedan jag blev sjuk. Och det var tydligen tillräckligt för att jag PRECIS skulle kunna komma in i den där cylindern. Egentligen skulle jag ha haft någon sorts ”spole” fäst på kroppen också, för att göra magnetbilderna tydligare, men det gick inte. När jag hade spolen på mig så blev min omkrets för stor för cylindern. De blev tvungna att köra utan spole.

Det var en väldigt långdragen och ganska plågsam undersökning. Plågan bestod dels i att jag skulle ligga obekvämt stilla på rygg på en hård brits med armarna uppsträckta över huvudet – i cirka en timme. Dels var det himla varmt. Svetten rann om mig. Och ännu varmare blev det när apparaten jobbade. Den smällde, dundrade och knackade. Och då blev jag blev liksom upphettad inifrån – som om jag låg i en mikrovågsugn! Fast inte lika dramatiskt förstås. Det gjorde inte direkt ont. Men varmt blev det.

Dessutom var det omöjligt för mig att göra metallrösten helt till viljes. Precis som under CT:n så var budskapet att man skulle "Ta ett djupt andetag! Håll andan!... Och andas igen!" Men den här gången skulle man hålla andan jättelänge! Längre än jag klarade av. Jag blev helt enkelt TVUNGEN att börja andas tidigare än vad som var meningen. Som kompensation försökte jag andas så långsamt och försiktigt som möjligt.

Mitt emellan två sessioner så passade jag på att fråga en av röntgengubbarna om det märkliga värmefenomenet, varför man värmdes upp inifrån. Och han förklarade.
– Det blir varmt för att protonerna i kroppen rör sig snabbare. Ungefär som vattenmolekylerna i kastrullen när du kokar te!
– Tack för informationen! Tror jag...

26. Misslyckad CT (juli 2006)

Läkarna sa att de misstänkte att infektionen hade sitt ursprung någonstans i bukhålan. Mycket var det som gjorde bukområdet misstänkt. Att jag hade ont i magen, att det kom äcklig gegga ur naveln. Och sist men inte minst: den Mystiska Knölen. Kaosklotet.

Därför skulle jag få göra både CT (datortomografi) och MRT (magnetresonanstomografi). Tid för CT-buk fick jag ganska snart. Då fick jag en stor tillbringare med kontrast som jag skulle dricka upp inom en timme. Det var uräckligt och jag var nära att kräkas flera gånger. Men till slut hade jag fått ner allt – utan att det kom upp igen.

Jag skjutsades till Röntgen. CT-buk går till så att man ligger på en brits som skjuts in i en stor öppen ring. Under tiden får man instruktioner från en högtalare. Den metalliska rösten säger: ”Ta ett djupt andetag! Håll andan! Och andas igen!” Och så ligger man där med armarna sträckta över huvudet och åker in och ut i den där ringen, allt medan bilderna tas.

Jo, man får kontrast intravenöst också. I normalfallet så vill de på röntgen inte använda patienternas CVK eller port-a-cath o.d. utan de föredrar att ”sätta en nål”. Men eftersom jag var erkänt svårstucken så gav de med sig och körde in kontrasten i CVK:n. Röntgengubben sa att det finns vissa speciella undersökningar där venportar INTE kan användas som ingång för kontrast. Men en vanlig CT-buk tillhörde inte de specialfallen.

När jag kom upp till avdelningen igen så var det middagsdags. Jag tog några tuggor. Sedan kräktes jag. Skyllde på den äckliga kontrasten jag fått dricka. Men som tur var ju maten ingen större förlust! Ett par timmar senare när magen hade lugnat ner sig så bad jag att få en macka (utan smör!) i stället. Det fick jag.

Nästa dag fick jag höra att CT-undersökningen hade blivit misslyckad. Det var visst någonting med att kameran hade ”bytt bild” mitt i knölen. Så jag behövde alltså göra en CT-buk till – och dessutom även en MRT. Problemet var bara att få tider för dessa undersökningar. För det var ju sommar och så vidare.

Efter ett par veckor, när ingenting hänt trots upprepat tjat från infektionsläkarnas sida, fick jag veta att jag skulle flyttas över till kirurgkliniken.
– Nu i dag?
– Nu genast! Packa ihop dina grejer!
– Innebär det att jag blir kirurgklinikens patient?
– Just det. Du ska ju ändå opereras så fort man vet vad den där knölen innehåller för något, så det är lika bra att kirurgen tar över dig. Dessutom är det mycket lättare för kirurgen att få tider för CT och MRT.
– Hurså? Har de någon sorts gräddfil eller?
– Egentligen borde det vara jämlikt men i praktiken är det inte så. På kirurgen de har inga problem att få CT och MRT. Du ska få se!

25. Matförbannelsen (juli 2006)

Jag behövde inte vänta särskilt många dagar innan jag blev skjutsad till op för att få en CVK inmonterad. Visserligen är det alltid svårt med op-tider på somrarna när sjukhusen går för halvfart och avdelningar stänger, men från infektionsklinikens sida låg de som sjutton och tjatade öronen av op-centrum: ”Den här patienten MÅSTE få en CVK! Annars kan vi varken ta blodprover eller ge antibiotika!”

Jag bävade för att det skulle bli lika krångligt som det varit 2004, men så blev det inte alls. Den här gången tog ingreppet bara cirka en kvart, precis som det är meningen. Kanske var den här kirurgen skickligare. Eller så hade han bara större tur. Oavsett vilket: Halleluja! Slut på sticktortyren!

Så fort jag hade fått min CVK så infördes daglig blodprovstagning och intravenös antibiotika flera gånger per dygn i ett visst schema. Jag fick två olika sorters antibiotika, en i injektionsform (sprutor) och en i infusionsform (dropp). I båda fallen användes CVK:n som ingång.

Behandlingen hade effekt. Febern gick ner och även sänkan började sakta att sjunka mot mer rimliga nivåer. När jag blev inlagd hade jag haft 40 graders feber och CRP (”snabbsänkan”) hade legat på 470, där normalt är cirka 3... Men nu hade CRP sjunkit ner mot 220.

Genast började jag må bättre. Förut hade jag legat i halvdvala i sängen mest hela tiden och bara kravlat mig upp ibland för att gå på toa. Nu började jag bli tillräckligt pigg för att ha tråkigt. Jag zappade mellan de få TV-kanaler som fanns och kände att jag var HUNGRIG.

Tyvärr föll maten mig INTE i smaken. Alltså, så här fungerade systemet. Sjukhusets centralkök lagade några olika maträtter varje dag till lunch och middag. En matsedel gavs ut. Men sedan var det upp till varje klinik att själva bestämma vilken av de här maträtterna de skulle ge till sina patienter. Patienterna fick alltså inte välja själva. I mitt fall var det infektionsavdelningen som valde.

Och vad valde de? Jo, konsekvent valde de det sämsta alternativet – VARJE GÅNG. Det var som en förbannelse! När centralköket gjorde makaroner med köttbullar plus fläskkorv med rotmos, då fick jag den äckliga fläskkorven. När centralköket gjorde chili con carne plus kokt torsk med potatis, då fick jag den äckliga torsken. Varenda gång!

Detta irriterande fenomen inspirerade mig till följande kåseri.

Plötsligt har det har gått upp för mig att min smak när det gäller mat måste vara extremt barnslig och outvecklad. För trots att jag närmar mig 40 bast så har jag ännu inte uppnått det där magiska stadiet där man plötsligt börja tycka att Husmanskost är gott.

Enligt mig är Husmanskost något som uppfanns av en sadistisk abbedissa i början 1300-talet. Ett intressant kulinariskt fenomen måhända – intressant ungefär på samma sätt som häxbränning och ålderdomliga tortyrredskap.

Men, vad fan, det är ju ingen som verkligen skulle VILJA bli bränd på bål eller få armar och ben krossade under stora vagnshjul! Samma sak med kalvsylta, rotmos, kålpudding, stekt fläsk och bruna bönor. Hur kan det finnas folk som FRIVILLIGT väljer något av dessa alternativ? När det finns MAT? Mat = korv och makroner, spaghetti och köttfärssås, köttbullar och stuvade makaroner, chili con carne, tacos, hamburgare och pizza.

Man skulle kanske kunna tro att en abbedissa från 1300-talet borde vara död nu. Men icke! Trygg i landstingets hägn smyger den osaliga vålnaden omkring på sjukuhusets slutenvårdsavdelningar och ändrar i alla patientmenyer. ”He, he, he!” hörs hennes elaka häxskratt – när hon för sjuttonde gången i rad byter ut spaghetti med köttfärssås mot palt med skirat smör.

Jag försökte trösta mig med tanken på den viktnedgång som oundvikligen måste bli följden av en långvarig husmanskostdiet. Ja, om jag låg inne mycket länge till på infektionsavdelningen så skulle jag nog blir riktigt smal till slut!

24. Kaosklotet (juni 2006)

Som tur var så behövde jag bara ligga ett enda dygn på medicinkliniken innan jag hämtades ”hem” till infektionskliniken. Sjuksköterskan som hämtade mig sa att de hade gjort ett byte och kvittat mig mot en patient som legat på infektion men som egentligen passade bättre på medicin. Så nu hamnade jag äntligen på infektionskliniken.

Det var sant som jag hade hört att avdelningen var jättefin. Enkelrum (så klart, på en infektionsklinik där det ibland finns farliga smittor) med egen toalett, egen stor TV på väggen och egen ingång direkt utifrån. Fin utsikt också, över ett litet grönområde. Och bortom grönområdet syntes den byggnad där jag själv jobbade. Så vid niotiden varje morgon, plus vid lunchtid och vid tvåtiden på eftermiddagen, det vill säga vid tiderna för rast, kunde jag se mina arbetskamrater där borta. Där satt de och solade, pratade och drack kaffe. Och det var nära för mina kollegor att hälsa på. Och praktiskt med min egna ingång. De som ville besöka mig kunde gå direkt in på mitt rum utan att behöva gå igenom hela infektionsklinken. För det var ingen smittsam åkomma jag hade. Jag fick ta emot besök.

Det kom och gick en massa läkare. Jag uppfattade att de var från lite olika ställen. En del var infektionsläkare. En del var kirurger. Till och med en överläkare från gynonkologen dök upp! Jag hade inte varit hennes patient visserligen, men jag kände igen att jag hade sett henne förut. Alla doktorerna gjorde samma sak: klämde på min stora, hårda bråckknöl och rynkade pannan i varierande grad.

Gynonkologen sa att hon så klart inte kunde veta säkert men att hon TRODDE att det hårda som kändes i min mage var bukfett som blivit hårt på grund av strålningen. Jag svarade att jag hoppades att det skulle gå att operera ändå på något vis. För det var verkligen opraktiskt med denna stora, hårda ”fotboll” som var i vägen överallt och till exempel hindrade mig från att ligga på magen. Min favoritsovställning var nämligen annars att ligga på magen. Men det gick ju inte nu.

En av de andra läkarna (jag var inte säker på om han var infektionsläkare eller kirurg men jag trodde infektionsläkare) klämde till bråckknölen riktigt rejält. Så att jag såg både stjärnor och solar.
– Arrrgh....
– Har du ont här i magen?
– Vad fan...! Det är väl klart att det gör ont när du trycker mitt på bråcket! Jag har ju ingen skyddande muskelvägg där!
– Ähum! Nu undrar jag: Vad menar du egentligen när du säger bråcket?
– Vaddå egentligen? Med bråcket menar jag bråcket! Det där som putar ut och är alldeles hårt och dant!
– Knölen?
– Ja!
– I så fall har du nog missförstått det här...
– Hur så? Vaddå?
– Knölen ÄR inte bråcket. Knölen sitter INUTI bråcket.
– Va! Men... vad ÄR knölen för något då?
– Det är det vi ska ta reda på.

Det svirrade till i skallen på mig, som när de färggranna bitarna i ett kalejdoskop snurrar runt och byter plats med varandra. För att plötsligt bilda ett helt nytt mönster.

När doktorn hade gått skrev jag en dikt:

KAOSKLOTET

Jag kan inte bli gravid
eftersom jag inte har
någon livmoder.
Men ändå ÄR jag gravid:
Ett mörkt kaosklot,
hårt som en kanonkula,
har kommit från ingenstans
och tagit sin boning
i min mage.

Den onda klumpen
sväller och jäser
och bidar sin tid.
– En mörk planet
från ett annat universum.

23. Satellitpatient & stickoffer (juni 2006)

Väl på infektionskliniken skulle de (så klart!) ta nya blodprover på mig. *Suck!* En sköterska kom in i undersökningsrummet med ”stickvagnen”.
– Kan ni inte ta kapillära prover?
– Tyvärr. Allt går inte att ta kapillärt.
– Vad ska ni med de där fyra glasflaskorna?
– Ditt blod ska in i dem. Blododling.
– Blododling?
– Ja, vi måste ju ta reda på vad det är som gör dig sjuk.

Efter många stick och blåmärken var proverna äntligen till tagna. Jag kände mig på ganska bra humör.
– Skönt att komma hit i alla fall! Infektionsavdelningen är en så fin avdelning har jag hört. Förrförra sommaren låg jag på medicinkliniken och det var INTE roligt. Inte på grund av personalen så klart, DOM är det inget fel på, men själva medicinavdelningen är ju typ skräckavdelningen från 1800-talet. Gemensam patienttoalett i korridoren. Gigantiska tre- och fyrsalar. Spring och stök även på nätterna. Stora fönster som man inte får öppna. Och så vidare. Så det ska bli skönt att ligga här på Infektion i stället!
– Ähum... Tyvärr har vi överfullt just nu och kan inte ta emot fler patienter här...
– Men jag skulle ju bli inlagd här! Det sa distriktsläkaren! Eller är det inte en infektion jag har?
– Jodå, nog har du en infektion alltid! Och du BLIR inlagd. Och du ÄR vår patient. Det är bara det att vi har fullt på infektionsavdelningen så du måste bli en satellitpatient. Vi har MASSOR av satellitpatienter just nu. Det är alltid så på somrarna.
– Vad innebär det? Satellitpatient?
– Det innebär att du ligger på en annan avdelning på en annan klinik men att det är VÅRA doktorer som bestämmer vad som ska göras med dig, vilka prover som ska tas och vilken behandling som ska ges.
– Var hamnar jag då?
– På medicinkliniken.

På medicinavdelningen fick jag höra redan tidigt nästa morgon att nu skulle det bli en massa blodprover igen.
– Varför det? De tog ju en massa prover igår! Blododling och allt vad det var.
– Ja, men tyvärr blev det hemolys.
– Hemolys?
– Ja, så blir det ibland tyvärr. Då måste proverna tas om.
– I så fall vill jag att ni kör ner mig till kemlab! För där kan de ta det mesta kapillärt. Och så finns det vissa personer där som är riktiga stickexperter och klarar även svårstuckna typer som jag.
– Ähum... Vi har redan ringt efter en kille från narkosen som ska sticka dig. Här är han visst...
Jag stirrade på den grönklädde mannen som höll i en nål som såg ut att vara lagom för att blåsa ärter med.
– Vilken grov nål! Den kommer aldrig att funka på mig! Tvärtom, nålarna måste vara extra tunna och smala, annars går kärlen sönder direkt!
– Äsch! Nålen MÅSTE vara grov för annars blir det inget tillräckligt blodflöde. Hit med armen!
Han stack och stack och stack. Fick inte en droppe ur mig. Så klart. *Grrr!* Det slutade med att jag blev nedskjutsad i rullstol till kemlab.

2007-10-07

22. Febrig & förvirrad (midsommar 2006)

Ett par dagar efter onkologbesöket var det dagen före midsommarhelgen. ”Jag måste gå till Konsum!" tänkte jag. "Nej, orkar inte just nu... Går i morgon i stället. Om det är öppet.” Men dagen efter började jag frysa. Trots att det var mitt i sommaren och trots att jag i vanliga fall inte kan överleva en endaste sommardag utan både bordsfläktar och golvfläktar på högvarv. Men nu låg jag i sängen under dubbla täcken och frös så jag skakade. Trött var jag också. Sov praktiskt taget dygnet runt hela helgen. Vaknade bara då och då för att gå upp och dricka vatten och kissa. Äta gick inte. Allting jag försökte med smakade jättekonstigt och jätteäckligt.

På söndag eftermiddag kollade jag tempen. 39,9 grader! Och på måndag var det meningen att jag skulle vara ersättare för två av mina kollegor som gått på semester… ”Jag MÅSTE gå till jobbet i morgon!” tänkte jag. ”Om jag har mindre än 39 grader så går jag till jobbet!” Men på måndag morgon jag hade 40,3 grader. Då sjukanmälde jag mig. ”Det är kanske bättre på tisdag”, tänkte jag. Men, men… 40,4 grader hade jag på tisdag morgon! Då ringde jag till vårdcentralen:
– Hej! Jag är inte ett dugg förkyld, men jag har ändå 40 graders feber. Har haft det hela helgen typ. Och det verkar inte gå över heller. Tvärtom, tendensen är stigande. Vad ska jag göra?
– Det finns en ledig akuttid 13.00 i dag. Kom hit då!

12.40 tog jag min ”dramaten” (en sån där kappsäck med två hjul nertill och handtag upptill, en sån där som 80-åriga tanter brukar ha när de går och handlar – jag har också en sån). Tänkte: ”Jag kan handla på Konsum på vägen hem! Praktiskt!” Och så gick jag ut genom dörren…

Hjälp! +_+

Benen skakade, jag hade svårt att hålla balansen och trots att jag gick jättejättesakta så blev jag lika andfådd och slutkörd som om jag skulle ha sprungit ett maratonlopp! Men nu var det för sent att ringa efter taxi. Jag vinglade fram längs trottoaren, lutade mig mot bilar, murar och staket. Folk som såg mig måste ha trott att jag var stupfull!

Till och med att gå den korta sträckan från väntrummet till läkarexpeditionen gjorde mig helt knäckt.
– Hur är det med dig? frågade doktorn.
Jag orkade inte ens lyfta blicken utan satt och hängde med huvudet och stirrade tomt ner i golvet. Och pustade som en blåsbälg. Till slut fick jag fram:
– Jag mår inte så bra tror jag...

Jag fick lägga mig på en brits och en massa blodprover togs (kapillärt tack och lov). Sedan måste jag ha somnat, för nästa grej jag minns är att doktorn kom in och sa att jag hade hög feber och jättehög sänka. Blodsockret var också högt. Det låg på 10 mmol/l trots att jag knappt hade ätit någonting alls på tre dagar. Doktorn sa:
– Jag har pratat med infektionskliniken på sjukhuset. Du ska dit nu med det samma!
– Nu? Men jag orkar nog inte ta bussen i dag...
– Det blir sjuktransport direkt till infektionsavdelningen! Sköterskan har redan ringt.
– Avdelningen? Blir jag inlagd?
– I princip ÄR du redan inlagd. De bara väntar på att du ska komma dit!

21. Kontrollbesök (midsommar 2006)

Alldeles strax före midsommar 2006 var jag på kontrollbesiktning hos onkinnan. Jag var en av de sista patienterna hon skulle träffa innan hon gick på sommarsemester. Hon hade tidig semester det här året.

Kontrollbesöken på Onkologen var planerade att äga rum en gång i kvartalet under de första två åren och därefter glesas ut till en gång i halvåret under följande tre år. Det är en vanlig standard vid cancer. Man följs upp i fem år efter avslutad cancerbehandling, först tätare och sedan glesare. Risken för återfall är nämligen som allra störst i början, sedan minskar risken för varje år som cancern håller sig borta. Fast risken blir aldrig noll förstås! Det är den ju inte för någon.

Jag påpekade att detta kontrollbesök borde vara sista kvartalskontrollen, eftersom jag hade fått cancerdiagnosen sommaren 2004. Men onkinnan sa då att man inte räknade från diagnosdatum utan från avslutad strålbehandling. Så en ytterligare kvartalskontroll skulle det bli.

Undersökningen följde det vanliga mönstret. Först brösten och lymfkörtlarna i armhålor och ljumskar. Sedan slidan och ändtarmen. Och så klämde hon som vanligt på min stora putmage också. Vilket som vanligt gjorde ont i bråcket. Fetmagen var mjuk och pösig på sidorna men stenhård i mitten, i själva det utputande bråcket.

Onkinnan lade märke till att det kom lite rödgulbrun gegga ur naveln.
– Men vad i allsin dar är det här? Sköter du inte om din navel?
– Jodå! Det gör jag visst! Men det kommer bara nytt sånt där äckligt hela tiden! Som du ser har bråcket vuxit och blivit större. Det putar ut mer liksom. Jag tror det är därför. Alltså att bråcket liksom klämmer ihop naveln underifrån. Så att den inte får tillräcklig vädring utan blir så där äcklig inuti. Typ. Eller vad tror du?
– Hm...*Mutter, mutter*...

När gynundersökningen var avklarad så klädde jag på mig, samtidigt som onkinnan gick in i ett angränsande rum och dikterade lite. Sedan pratade vi. Jag fick de sedvanliga frågorna om blod i avföringen (vilket skulle kunna tyda på spridning till tjocktarmen) och mystiska flytningar från slidan (vilket skulle kunna tyda på återfall i slidtoppen). Nekade till alltihop. ”Min avföring har inget blod i sig. För då skulle den vara svart, eller hur? Mitt bajs har samma färg som ärtsoppa! Och några flytningar har jag inte haft sedan 2004. Jag är torr som fnöske!” Onkinnan skrattade.

Vi pratade också en del om hur jag mådde i övrigt. Ja, att gå på Onkologen är något helt annat än att gå på Vårdcentralen eller Ortopeden (bara för att ta ett par exempel). Hos många läkare får besöken ta högst en kvart. Det är in med patienten, ut med patienten, nästa patient. Men onkar och onkinnor brukar ta lite längre tid på sig. Typ 45 minuter i stället för 15 minuter. Eller så lång tid det behövs. Och de bryr sig om HELA patienten också, i stället för bara en viss avgränsad kroppsdel.

I alla fall gör min onkinna det. Den här gången påpekade hon till exempel att jag såg lite hängig ut. Jag medgav att det var så jag kände mig. Orsak? ”Jag vet inte varför”, sa jag. ”Det är väl ingenting särskilt. Jag känner mig inte deppig direkt. Är inte så pigg bara.”

20. Bukväggsbråcket växer (2006)

Vågen visade alltså en viktminskning med tio kilo efter första halvan av 2006, men midjemåttet minskade inte. Tvärtom. Magen, under naveln, putade bara ut mer och mer. Hur kul är det på en skala? Att gå ner i vikt och få STÖRRE mage! Suck! Men sånt är livet med bukväggsbråck. Bråck har nämligen en tendens att bli större med tiden, allt eftersom tarmarna hänger ut mer och mer... Alltså, så här ser anatomin ut hos en normal människa: Först kommer tarmarna. Sedan kommer bukhinnan. Sedan kommer bukmusklerna och muskelhinnan. Sedan kommer underhudsfettet och huden. Men hos mig såg det ut så här: Först kom tarmarna, sedan kom bukhinnan och sist huden. Bukmusklerna var särade och låg alldeles invid höftkammarna. Underhudsfettet hade inte rämnat riktigt lika mycket, men var ändå liksom delat. Det hängde i två stora säckar typ, en på varsin sida om det utputande bråcket i mitten.

En annan önskedröm som jag hade, förutom drömmarna om viktnedgång, var så klart att få det där stora, fula bråcket lagat med ett bråcknät. Och förutom att det var hiskligt fult så gjorde det också ONT i vissa lägen. Det gjorde jätteont i magen att hosta och nysa. Det gjorde ont att vända sig i sängen. Och varje morgon gick jag dubbelvikt från sovrummet till badrummet. För det tog liksom en stund varje morgon innan jag hade "rätat upp mig".

Annars, i övrigt så hade jag inga direkta smärtor i bråcket. Utan det var mer som att det fanns en känsla av konstant tyngd eller tryck där. Eftersom jag hade haft dubbelsidigt ljumskbråck som liten så kände jag igen upplevelsen – den speciella ”bråckkänslan”. Bråckkänsla påminner lite grand om bajsnödighet faktiskt. Man vill liksom ”lätta sig”, göra något för att känslan ska försvinna. Det gick bra med ljumskbråcket. När ”kölarna” (tarmarna) putade ut så kunde morsan trycka in dem i muskelväggen igen, så att bråckkänslan försvann. Men bukväggsbråcket var alldeles för stort för att kunna tryckas in på det viset. Eller på något vis alls.

Jag hade varit på kirurgmottagningen för en bedömning. Onkinnan hade skrivit remissen. Kirurgläkaren hade sagt att om jag gick ner en del i vikt så skulle de kunna åtgärda bråcket med hjälp av operation och bråcknät. Tills vidare fick jag en remiss till Ortopedtekniska som skulle ordna med en korsett åt mig.

Jag fick korsetten och försökte använda den, men fann att den var totalt omöjlig. För om den satt tillräckligt hårt för att utgöra något som helst stöd för bråcket, då klarade jag inte av att få på mig den! Och om jag å andra sidan klarade av att få på mig den, då satt den inte tillräckligt hårt för att göra någon nytta! Äsch! Slängde in korsetten i garderoben. Jag fick väl helt enkelt gå omkring med min stora, fula, hårda kanonkula till bråckknöl – ända tills jag gått ner tillräckligt mycket i vikt för att de skulle kunna operera mig och laga bråcket. Nästa år kanske?

Det mesta kändes tungt och trögt och svårt att genomföra. Jag kände mig ofta liksom trött och hängig. Men jag såg ändå framtiden an med tillförsikt. Nästa år skulle säkert skulle bli mycket bättre! Jag menar, hur skulle det kunna bli värre? Sabbad sexlust, diabetes typ 2, sjukligt fetma in absurdum och världens största och knöligaste putmage. Det måste vara svårslaget! Eller? (”Bwahahaha!” Så låter det när Mörkrets Furste skrattar så att han nästan får bukväggsbråck.)

19. Åter till livet? Försöka duger! (2006)

Hur det än är... Livet går vidare. Man kan ju inte lägga sig ner och dö bara för att man har motgångar i livet! Även om motgångarna i och för sig är avsevärda. Ingen har det lätt. En del blir rånade och misshandlade, en del blir våldtagna, en del får näthinneavlossning och blir blinda, en del blir förlamade eller måste amputera benen, en del förlorar sitt nyfödda barn – eller sin tioåring som springer rakt ut i gatan framför en bil. Men vad ska man göra åt det? Det är som Anita Lindblom sjunger: Sånt är livet! Den som har förlorat något måste leva vidare utan. (Ja, man kan förstås ta livet av sig – men då gör man ju en ytterligare förlust! Och orsakar dessutom stort lidande för andra.)

Under våren 2006 kände jag att det var på tiden att återvända till livet igen. Eller att åtminstone FÖRBEREDA mig för att återvända till livet. En förberedelse som jag redan hade gjort under 2005 var att skriva till ”Fråga specialisten” på Alltomklimakteriet.se och fråga om livmodercancer, sjunkande testosteronnivåer och bristande sexlust. Nu skrev jag dit igen och ville ha vetenskapliga referenser gällande samma frågeställning, så klart för att delge onkinnan. Det fick jag också.

Så gällde det vikten. BMI 58... Så kan man bara inte gå omkring hur länge som helst! Dels är det otroligt tungt och besvärligt och faktiskt rörelsehandikappande att vara dunderfet. Vissa människor som aldrig har varit feta själva verkar ibland tro att tjocka människor är ihåliga som ballonger. De kan till exempel föreslå att man ska gå i trappor eller jogga... Fakta: Om man väger nästan tre gånger så mycket som man egentligen borde – då är man väldigt TUNG. Man blir andfådd bara av att resa sig upp från en stol. Man KAN gå, men det kräver stor ansträngning. Och varje steg gör ONT – ont i fötterna, ont i knäna, ont i höfterna, ont i ryggen. Gå i trappor? Jogga? Tillåt mig småle! Eller skratta mig harmynt.

Kraftig övervikt och stor bukfetma är dock inte bara plågsamt och opraktiskt, utan så klart också förödande för hälsan. Det ökar risken för att man ska få diabetes, eller, om man redan har det, så höjer det ens blodsockervärden genom att sabotera ens insulinkänslighet. Visserligen hade jag börjat medicinera med Metformin, vars funktion är att öka insulinkänsligheten. Men att ta Metformin och samtidigt bibehålla BMI 58, det är faktiskt att sila mygg och svälja kameler. Visst fungerar Metformin, men någon veritabel undermedicin är det inte. Om man har BMI 58 och vill göra någonting substantiellt åt sin diabetes typ 2 – då är det viktnedgång som gäller.

Mina allra mest storstilade bantningsplaner misslyckades (som vanligt!) men jag klarade i alla fall av att gå ner tio kilo under första halvan av 2006. BMI 58 blev BMI 54. Extrem fetma det också, men ändå en VISS förbättring.

Jag önskedrömde och planerade lite smått inför framtiden. Jag tyckte inte att jag hade direkt bråttom, men jag ville ändå komma någon vart innan jag blev 50-60 år gammal och dog av en hjärtattack.

Till att börja med så ville jag gå ner cirka 60 kg till så att jag landade på BMI 30-35. BMI 30-35 är INTE smalt, men jag tänkte att det var en realistisk siffra som fick duga. Jag ville ju inte bli skrynklig som ett russin heller! Jag ville inte behöva köra omkring överflödshud i en skottkärra! Dessutom behövde jag lite extra fettlager för hålla östrogenproduktionen uppe... Jag hade ju inte haft några extrema klimakteriebesvär hittills – och så ville jag att det skulle fortsätta.

2007-10-04

18. Medborgare i Pleasantville? (2005)

Men om man nu är singel, som jag t.ex, spelar det då någon roll ifall man tappar sexlusten? Borde det inte vara tvärtom snarare? Både praktiskt och vilsamt att slippa tänka på sex titt som tätt! Inget ”ovidkommande” som dyker upp och stör ”peace of mind”, ingen ”djurisk drift” som gör sig påmind när man minst anar det – och när det passar som sämst!

Men tyvärr är det inte riktigt så enkelt. Sexlusten handlar inte alls bara om sex, utan också om livslust och drive och passion på ett mer generellt plan. Det förstod jag inte förut, men när kon en dag helt plötsligt hade lämnat båset och malts ner till hamburgare – då kom jag att se annorlunda på saken.

Det var som om jag hade förvandlats från ett vanligt, tredimensionellt hus till en platt teaterkuliss. Jag kände mig som skogsrået – med en kvinnas framsida men ihålig, utan baksida.

Det var som att plötsligt vakna upp en dag och upptäcka att man har blivit färgblind under natten. Man tittar på himlen och vet att den är blå, men man kan inte SE det längre. Man tittar på gräset och vet att det är grönt, men man kan inte SE det längre. Otäckt! Och framför allt – dötrist!

Det var som i filmen Pleasantville fast tvärtom. I Pleasantville är det fortfarande 50-tal, fast inte det verkliga 50-talet utan en fiktiv och onaturligt ”perfekt” teaterkulissvärld. I Pleasantville skiner alltid solen, killarnas basketlag vinner alla matcher och missar aldrig en passning, brandkåren behöver aldrig göra någonting mer dramatiskt än rädda katter ur träd och alla människor är alltid glada, trevliga och artiga.

Men det är också så här: I Pleasantville finns inga färger utan bara grått, vitt och svart. I Pleasentville finns inga dubbelsängar och ingen har någonsin sex. Till denna absurda och skrämmande löjliga karikatyr av ett samhälle kommer en dag två vanliga tonåringar, från den verkliga världen. De är tvåäggstvillingar, en kille och en tjej.

Killen anstränger sig först för spela med i spelet, eftersom han i början är rädd att störa Pleasantvillebornas världsordning. Tjejen däremot, hon gör uppror från första stund. Hon dejtar en snygg men korkad Pleasantvillekille och demonstrerar för honom vad sex är för något. När han sedan åker hem den kvällen så upptäcker han plötsligt att en av rosorna på en rosenbuske har förvandlats. I stället för grå/låtsasröd så är den... RÖD.

Ryktet om detta märkliga med sex sprider sig snart som en löpeld genom hela samhället. Konsekvenserna blir både goda och mindre goda. Människorna i Pleasantville framstår allt mer som tänkande människor och allt mindre som imbecilla töntar. Böckerna i Pleasantvilles bibliotek fylls plötsligt ut med text – från att förut ha haft bara tomma, vita sidor. Och bit för bit fylls den svartvita/grådaskiga världen av helt nya färger. I stället för låtsasröda rosor, låtsasgrönt gräs och låtsasblå himmel så får de nu ”REAL red”, ”REAL green” och ”REAL blue”.

Men negativa saker händer också. Åtminstone till synes negativa. Det tidigare så TREVLIGA Pleasentville drabbas plötsligt av den ena otrevligheten efter den andra – basketbollaget förlorar för första gången en match, för första gången börjar det brinna (så att brandkåren för första gången måste släcka en eldsvåda), för första gången blir det dåligt väder och börjar regna, för första gången uppstår det bråk och konflikter och äktenskapsproblem.

Att tappa sexlusten är som att mot sin vilja förvandlas från en normal människa till en tvådimensionell och färgblind Pleasantvillebo! Fast helt och hållet genom-PLEASANT kan man nog aldrig bli så länge man har ett klimakteriehäxhumör... Tur det kanske! Dessutom finns det förstås ingen cancer i Pleasantville. För kan man tänka sig någonting mer UNPLEASANT än sjukdom och död?

17. Äggstockar, testostron & sexlust (2005)

– Gillar du sex?
– Nej, inte nu längre. Nuförtiden föredrar jag sju.

– Tänker du ofta på sex?
– Äsch, sex är väl inget intressant att fundera över heller! Alldeles för simpelt och rationellt. Nej, tacka vet jag pi och roten ur två.

Mitt största problem efter förlusten av äggstockarna var inte de sänkta östrogennivåerna. Däremot led jag av de sänkta testosteronnivåerna.

En yngre kvinna som blir av med äggstockarna förlorar ungefär hälften av sitt testosteron. Kvinnor har inte alls lika mycket testosteron som män visserligen, men det som de har är ofta betydelsefullt för välbefinnandet. Testosteronet är till exempel viktigt för sexlusten – även hos kvinnor.

Fast det är så klart inte bra med för mycket testosteron heller. När en kvinna har ett överskott på testosteron (så som till exempel jag som PCO-kvinna hade haft det) så får det oönskade effekter. För en PCO-kvinna innebär det akne, ökad behåring (på ”okvinnliga” ställen) och omfördelning av kroppsfettet från kvinnlig ”päronfetma” till manlig ”äppelfetma”. Och kvinnor som använder anabola steroider drabbas ännu värre – med målbrott, basröst, skäggväxt och påtaglig klitorisförstoring.

En 17-åring kvinnlig steroidmissbrukare intervjuades i TV en gång. Man fick inte se hennes ansikte i bild, eftersom hon ville vara anonym, men hennes röst var INTE en kvinnoröst. Hon sa att hon brukade skylla på förkylning och halsont när folk undrade varför hon lät mer som en karl än som en ung tjej. Hon berättade också att hennes klitoris hade blivit 7 cm lång! Nå, den där tjejen var åtminstone ärlig. Jag har också sett ett TV-reportage med en brittisk, kvinnlig kroppsbyggare. Hon hade muskler som Belgian Blue och var bred och kantig som ett stenblock. ”Jag har aldrig i hela mitt liv tagit några anabola steroider!” sa hon – med djupaste basröst... Yeah, right!

Men för lite testosteron är inte heller bra. Det är förvisso inte ALLA kvinnor som tappar sexlusten i samband med borttagande av äggstockarna. Men det förekommer – och särskilt vanligt är det bland yngre kvinnor, det vill säga kvinnor som inte är naturligt postmenopausala. Att förlora äggstockarna vid 35 års ålder (som jag gjorde) är något helt annat än att förlora dem vid 65!

Jag diskuterade problemet med onkinnan. Jag förklarade hur läget var och sa att när jag varit återfallsfri tillräckligt länge (i några år typ) så ville jag försöka att återvända till det vanliga livet med hjälp av testosteronplåster eller någonting liknande. Inte för doping eller könsbyte, utan som ersättning för det testosteron jag förlorat. Jag skrev också till ”Fråga specialisten” på Alltomklimakteriet.se och frågade om testosteron var kontraindicerat vid livmodercancer (såsom till exempel östrogen är). Så var det inte enligt dennes uppfattning, i alla fall inte generellt sett. Onkinnan var skeptisk till att börja med, men till slut gick hon med på att låta mig få pröva testo – inte genast men i framtiden. (Håhå jaja, den där ”framtiden”... Ett svårtämjt vilddjur!)

Två seriösa artiklar:
  • ”Testosteron värdefullt för kvinnor - brist kan behöva substitueras. Betydelse för sexualitet, metabolism och välbefinnande”, Angelique Flöter Rådestad, Läkartidningen 2006, nr 9, volym 103.
  • ”Low libido prevalent in young surgically menopausal women”, Menopause 2006; 13: 45-56

16. Torrlagd klimakteriehäxa (2005)

Efter operationen så förväntade jag mig att få genast få en massa klimakteriebesvär, typ ständiga värmevallningar och svettningar och torra slemhinnor i underlivet. Men icke!

Så småningom fick jag en del värmevallningar. De dök upp ibland, men de var så sporadiska och snabbt övergående att jag kanske inte ens skulle ha fattat att de VAR värmevallningar om jag inte hade vetat om att jag var i klimakteriet och BORDE få värmevallningar. Ibland när jag satt framför datorn (gör ju inte så mycket annat, haha!) så kände jag mig plötsligt uppvärmd inifrån, som om jag hade kroppsarbetat/ansträngt mig fysiskt. Värmekänslan dök upp helt plötsligt, från den ena sekunden till den andra, och försvann sedan lika abrupt – efter att ha pågått ganska intensivt i alltifrån några sekunder till någon minut. Några gånger har jag haft värmepåslag som har hållit i sig i mer än fem minuter, men det är INTE ofta.

Värmevallningarna kom ungefär en gång varannan vecka. Eller ibland, när det var som värst, kanske 2-3 gånger på en vecka. Men, alltså, det är ju INGENTING! Många andra ”klimakteriehäxor” har tusen gånger värre besvär!

Torrlagd blev jag också. ”Torr som en öken!” brukar jag alltid svara när onkinnan vid kontrollbesöken frågar om jag haft några mystiska flytningar på sistone. Men i själva verket har jag aldrig varit torr EGENTLIGEN, utan bara relativt sett. Förut, innan äggstockarna togs bort, så var jag Sveriges i särklass främsta producent – inte bara när det gäller blod från underlivet utan också när det gäller slem och flytningar. Men efter att äggstockarna hade tagits bort så blev det andra bullar. Tji flytningar. Trosorna höll sig helt rena ett dygn i sträck. Och när jag torkade mig efter att ha kissat så behövdes det inte längre metervis med toalettpapper. Just eftersom allt det slemmiga hade försvunnit. Billigare blev det i sanning. Inga trosskydd, inga bindor, inga tamponger – och dessutom mindre toalettpapper!

Och förklaringen? Varför hade just jag så pass milda klimakteriebesvär? Hur kunde mina slemhinnor vara rätt okej även utan östrogenproducerande äggstockar? Svaret är: Tack vare den östrogenproducerande fettväven! För så är det. Fettväven fungerar som en östrogenfabrik. Det står till och med i Apotekets broschyr om klimakteriet att överviktiga kvinnor har mindre övergångsbesvär än sina smalare medsystrar.

Man kan också tänka på anorektiker (och vissa idrottskvinnor med superlåg kroppsfettprocent). De tappar mensen – eftersom det behövs en visst fettlager för att kvinnans kropp ska kunna bilda den mängd östrogen som behövs för att bibehålla fruktsamheten. LAGOM är nyckelordet. När man blir för smal eller jättetjock så rubbas hormonnivåerna och kroppens inre kemi ballar ur. Stephan Rössner uttrycker det bra när han påpekar att fettväven är ett hormonellt aktivt organ och inte bara en avstjälpningsplats för överblivna kalorier.

Humörmässigt har det inte heller varit mycket till klimakteriehäxerier. Fast lite grand. Jag HAR fått kortare stubin. Förut var ilska mer en gradvis process. Först blev jag irriterad och på dåligt humör. SEDAN kunde jag få ett raseriutbrott. Nu kan jag gå från en fromt leende Fröken Förståndig till ett illvrålande honmonster med reptilhjärna och stora huggtänder – på mindre än en sekund. Ofta för rena bagatellerna.

Tur att jag var singel redan från början! Annars hade jag kanske blivit det genom att döda min familj... Katter är inga problem dock. De är små och snabba och har vett att gömma sig under soffan när matte är på krigsstigen och klampar fram och tillbaka i lägenheten som en Tyrannosaurus Rex.

Hm... Vid närmare eftertanke... Jag är kanske en klimakteriehäxa trots allt! O_O Eller bara crazy i största allmänhet. ”Obalanserad, ditt namn är Tintomara”, så var det ju.